Markens gröda är en mycket färgrik och sprakande berättelse om nybyggaren Isaks liv och leverne i den norska ödebygden. Från att på helt egen hand, och i sitt anletes svett, tämjt vildmarken skaffar sig den säregne vildmannen så småningom både hustru och barn. Familjens egendom växer i takt med familjelyckan; antalet kreatur (eller kräk som Hamsun väljer att benämna dem) ökar kontinuerligt, en kvarn och en såg uppförs, ladugårdsbyggnader och bevattningssystem likaså. Livet går på det hela taget sin gilla gång. Då Isaks hustru Inger föder ett harmynt barn vänder dock lyckan för en tid. Ingrid (som själv är harmynt) väljer att i skyddande syfte mörda sitt eget barn med ett sjuårigt fängelsestraff som påföljd. Då Ingrid återkommer från fångenskapen i storstaden Trondheim har hon skaffat sig delvis nya vanor och manér – vanor och manér som visar sig vara svåra att ha någon nytta av ute i ödemarken. Efterhand letar sig fler nybyggare upp till obygden och ett svenskt gruvbolag börjar exploatera det intilliggande berget. Dessa förändringar ger upphov till en ny livsglädje men också till själsliga och personliga konflikter.

Bokens tema påminner om det som återfinns i exempelvis Mobergs ”Utvandrarna” och Defoes ”Robinson Crusoe” men också Strindbergs ”Hemsöborna”. Rent språkligt tycker jag mig finna påtagliga likheter mellan Hamsun och Strindberg, främst med hänsyn till personbeskrivningarna och detaljrikedomen. Trots det tydligt bibliska motivet upplevde jag Markens gröda som en hyllning till brukandet av jorden och ett ifrågasättande av det industrisamhälle som Hamsun såg rycka allt närmare. Hamsun låter oss, med hjälp av olika personbeskrivningar, förstå hur ”det nya samhället” skapar alienation hos de människor som lockas av ”den nya tidens” alla möjligheter. Tydligast åskådliggörs detta i beskrivningarna av Isaks båda söner Elesus och Sivert. Medan den yngre brodern (Sivert) går i faderns fotspår, lockas den äldre brodern (Elesus) av staden med alla dess möjligheter till lärdom, förfining och rikedom. Fast Elesus otvetydigt är den av bröderna som har den bästa fallenheten för boklig lärdom är det i slutändan Sivert som det går väl för. Sivert kommer utvecklas till en jordnära och trygg individ medan Elesus med tiden blir allt mer egoistisk, utblottad och själsligt sprittrad. Och visst, det ligger säkert mycket i det som Hamsun här varnar för även om jag personligen tycker att författaren förmedlar en lite väl förhärligad syn på det gamla bondesamhället (allt var nog inte ”guld och gröna skogar” för de människor som valde att röja mark i vildmarken). Trots att jag inte till fullo tror på Hamsuns glorifierade bild av nybyggande är Markens gröda ett mäkta imponerande verk på flera plan. Naturbeskrivningarna är understundom undersköna och personerna verklighetstrogna. Markens gröda bidrog troligen starkt till att Hamsun förärades med nobelpriset i litteratur år 1920. Och det är stort i sig.

Betyg 4

Det är svårt att skriva en recension efter en så fullödig som stigh:s men för betygets skull får man välan anstränga sig.

Markens gröda är den bästa bok jag läst de sista tio åren. Språket är fantastiskt och genom sin positiva anda blir det en bok som stärker själen, trots det ofta tragiska innehållet. Personerna är intressanta både som individer och som arketyper.

När fan blir gammal blir han religiös och nu när jag håller på att bli medelålders så dras jag alltmer till nybyggarlitteraturen. Det är någonting inspirerande med dessa hårdföra, ordkarga individer som med mycken möda och stort besvär formar sin tillvaro i trots mot och samklang med naturen. Bonden Isak är i likhet med Robinson Crusoe och Ross Dane (Sandemose; Nybyggare i Alberta) är sådan inspirationskälla.

Nå, sammanfattningsvis kan man bara säga att Markens gröda är en fantastisk bok av en fascinerande författare. Bättre än så här blir det (nästan) inte.

Betyg 5

En underbar bok! Men kan man inte ana Ûbermensch und Heimat-attityder redan här? Varför är alla bra författare så suspekta som mänskor?

Betyg 3

En fantastisk bok, vars budskap verkligen har framtiden för sig.

Varför lyfts inte en sådan bok fram i dagens Sverige (eller övriga världen för den skull) som något att ta till sig när marken gungar under fötterna på så stora grupper yngre vilsna människor. Nej, då är det bättre att som politiker, etablerad författare eller annan exebitionist att haka på det som man kanske känner skulle kunna vara en trend som "ungdomen" skapat. Den får sedan vara hur destruktiv eller verklighetsfrämmande som helst.

Konstigt nog går det inte att läsa en nutida recention av Hamsuns böcker utan att hans "politiska dårskap" skall tas upp till diskussion. Inte särskilt ofta som 1900-talets stora författare med kommunistiska eller andra totalitära vänsterideologier diskuteras på detta sätt, och de är inte få till antal om någon nu trodde det.

Bara för att segraren skriver historien behöver det inte betyda att Hamsun i sin tro på en ideologi som till viss del stämde överrens med nationalsocialismen, inte valde mellan två förhatliga krafter vars frammarsch var tydlig i dåtidens Norge.

Industrialismen, med dess råa jakt på pengar var för Hamsun en perversitet som bara bredde ut sig. Detsamma gällde kommunismen som också den är en materialistisk ideologi.
Nazismen tycktes Hamsun en stark kraft med konservativa men ändå progressiva drag som fann värden som stod ovan jakten på pengar.

Sanningen är att man inte behöver vara tokig bara för att man inte tycker som andra. Vilka bevekelsegrunder olika människor har att tro på olika läror är inget som vi kan sätta oss till dom över.

Hamsuns markens gröda är en bok som rymmer livet och naturen - kort och gott.

Betyg 5

En av mina många favoritböcker. Ett härligt språk.

Betyg 5

Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)

Markensgröda och Tolstoys "Krig och Fred" är de bästa böckerna jag har läst....varför? Inte vet jag....

Betyg 5

Historien om Isak, den strävsamme nybyggaren utan bakgrund är njutbar läsning. Språket flyter lätt, och tonen är lite på avstånf begrundande, tycker jag. Jag har aldrig stött på Hamsuns sätt att skriva förr, även om det bara är små små skillnader från gängse historieskrivare. I moderna termer kan man nästan beskriva historien som en dokusåpa, slog det mig när jag läste. Händelserna följer på varandra, slag i slag, till synes utan något högre syfte än att skapa en berättelse. Men akta dig, du kan bli bedragen...
Men VAD berättar han då? Hela romanen är en propagandaskrift som glorifierar de starke män (ja, MÄN) som väljer att bryta jord och arbete hårt. Dem skall det gå väl. Viljelösa, lata lycksökare göra sig icke besvär. Samer (lappar som Hamsun säger) är ett ljusskyggt, lömskt folk, som tar varje tillfälle som bjuds att lura till sig godsaker. Och skall författaren beskriva någon som ser ful ut eller gör en grimasch, ja, då är han "spansk".

Det blir fascinerande att läsa någon så uttrycker sig så oförblommat rasistiskt.
Vid en första anblick kanske man tycker att denna roman kan jämföras med "Utvandrarsviten". Men egentligen inte alls, tycker jag. Jag anser att de berättar diametralt motsatta historier snarare än parallella. Jag tror det blir tydligt nog, utan att "veta" något om Hamsun respeltive Mobergs världsåskådningar.
Hamsuns rasistiska undertoner, och den propagandistiska monologen i sista kapitlet om bonden Isaks förträfflighet gör mig lite illamående.

Betyg 4

Gillade denna bok väldigt mycket, kanske just för att den är lättläst, bra berättar stil och består av underbara karaktärer.

Betyg 5

Isak är en man av jorden. Han har sin hydda och en get och har röjt några åkerlappar. När han låter det bli känt nere i bygden att Isak uppe i obygden söker en kvinna till hjälp dyker efter en tid den harmynta Inger upp. Hon blir med tiden hans hustru och de får flera barn. Gård och marker utökas med strävsamt och hederligt arbete och händelser som intrigerande släktingar till Ingrid, fostermord och allsköns andra händelser blir trots allt bara bihändelser. I första hand ska åkrarna sås och kreaturen matas - för om man inte sköter om det, då avstannar allt och inget finns kvar. Isak är den gamla tiden. Bonden, nybyggaren. Mannen som jobbar med sina händer även om han har maskiner att tillgå. Det ska gå till på rätt sätt, annars kan man inte finnas. Hustrun Inger vistas några år i Trondheim och får influenser från den nya tiden och vacklar under många år mellan världarna - men även hon tillhör markens folk.
Dock pockar den nya tiden hela tiden på uppmärksamheten och finns där i krokarna. Framför allt i form av den nya telelinjen som sträcker sig rakt genom obygden och gruvdriften som man vill starta upp i fjällen. Isak erbjuds att sköta telelinjen som går nära hans marker - men det är inte hans sak. Och när folk vill ge honom massor av pengar för att köpa en bit fjäll av honom - som han ändå inte har användning för - så låter han dem, men är inte speciellt engagerad. Han köpslår inte. Han spelar inte ut intressenter. Han låter de moderna människorna hållas och återgår till sitt arbete.

Markens gröda är helt enkelt en bok om den gamla och nya tiden som möts. Industrialismens intåg i norden. Övergångstidens talesman blir den före detta länsmannen Geissler som omfamnar den nya tiden med hull och hår, men ändå har stor respekt för den gamla tiden. Han finns genom hela boken som å ena sidan en spelare och affärsman som dyker upp som en äventyrshjälte, men å andra sidan som en kär vän till familjen som ser till att de kan fortsätta leva sitt liv på det sätt de önskar. Språket i boken är kärvt och tillbakahållet - vilket utgör väldigt skön läsning. Inget pladder här (utom från skvallerkärringen Oline). Detta är en bok av samma dignitet som Mobergs utvandrarepos - men i den Norska obygden i stället för i Amerika.

Olof Lindfors läste in boken på den tiden det begav sig - 50-tal, och inläsningen bär den andan med sig. Det är ett något högtravande sätt att läsa, men blir ganska behagligt att lyssna på när man väl har vant sig.

Betyg 4

En hyllning till starka människor, hårt arbete, envishet och naturen. Hamsun målar upp en vacker bild av Norges obygd runt förra sekelskiftet, med ett mustigt persongalleri som lämnade bestående intryck på mig. Nybyggarna Isak och Inger, latmasken Brede, snåljåpen Axel Ström, skvallertackan Oline m fl är fascinerande personligheter som bjuder omväxlande på tragik och komik.
Länsman Geissler dyker upp sporadiskt i hembygden och har (nästan) alltid med sig rikedomar och nyheter från världen utanför. Han påminner om en annan av Hamsuns figurer: August från Landsstrykare.

Dialogerna är rättframma, sensmoralen är glasklar (hårt jobb lönar sig) och miljön beskrivs detaljerat men inte överdrivet.
Ett mästerverk!

Betyg 5

Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)