Gissningsvis känner de flesta av oss till filmen med Johnny Depp från 1998. Däremot har förmodligen många missat att det psykedeliska visuella spektaklet bygger på den här banbrytande boken av Hunter S. Thompson från 1971. Jag vill inte jämföra de två verken, utan bara inledningsvis informera dig, kära läsare, om att berättelsen i största drag är densamma.

Vi följer journalisten Raoul Duke (baserad på Thomspon själv) som tillsammans med sin psykiskt labila advokat beger sig till Nevadaöknen och Syndernas stad, som de förvandlar till en destruktiv och urflippad drogodyssé. Berättelsen är till hämtad från Thompsons egna upplevelser och känd som hans mångsidiga och ack så belysning av USA och den hippierörelse som hängde kvar efter Vietnamkriget.

Bokens arena som till stor del utgörs av de glammiga spelpalatserna i Vegas är sådan som många spelare drömmer om att få uppleva. Istället får de flesta ägna sig åt ett besök på sajter som hajper.com och utforska speldjungeln på nätet. Men trots att Fear and Loathing in Las Vegas skildrar gambling handlar den framförallt om ett USA i spillror, den trasiga amerikanska drömmen, och verklighetsflykter invånare tog till för att dämpa smärtan och kaoset kriget lämnat dem med. Nog ryms det här gott om plats för kritiska reflektioner, både av Thompson och oss som läser.

Med sitt journalistiska språk observerar Thompson, som under den här tiden ledde vägen för gonzojournalistik, en verklighet som många gånger känns sorglig och skruvad. Men bokens mest skeva – och i flera fall underhållande – stycken är de om författarens självupplevda banala drogtripper. De är oftast bisarra och over the top, men emellanåt även trasiga på ett sätt som griper tag.

Ibland är det svårt att inte må illa när man läser Fear and Loathing in Las Vegas. Av den anledningen kan jag inte rekommendera den för känsliga läsare. Även om jag såg filmen innan jag läste boken och mycket väl visste vad jag gav mig in, så var det förstås mer utmanande att djupdyka i mängder av textrader som beskriver Duke och hans advokats snedtändningar. Vissa stycken behövde jag pausa mitt i för att kunna ta mig igenom.

Han var en spännande person, Hunter S. Thompson, och det var en överväldigande upplevelse att läsa hans mest framstående och inflytelserika verk. Flera av bokens teman känns nästan lika relevanta idag som de gjorde när den först kom ut i början på 70-talet, och min gissning är att den kommer att få en ny filminspelning framöver.

Betyg 4

En bra bok men den slår absolut inte filmen. Boken lyckas inte alls med att förmedla vad Raoul och Gonzo upplever på samma sätt. Men en läsvärd bok trots allt.

Betyg 4