Denna självbiografiska bok är en fristående fortsättning på författarens förra roman Min sårbara kropp. Även detta är en berättelse om ensamhet, längtan och olycklig kärlek och hennes försök att förstå sig själv som sexuell varelse. Som alla förstår är boken självutlämnande och frispråkig och av någon anledning använder hon myten om sirener som grund för att förklara sitt och andra kvinnors beteende. Sirener är mytiska varelser som lockar män i fördärvet genom sin sång, bland annat kända från Odysseus irrfärder och grekiska gudasagor. Helena ser sig själv som siren, hon kontaktar män på nätet, har sex med dem och lämnar dem. Oklart om det är straff eller hämnd mot mannen hon älskar men som valt sin fru framför henne. Eller om hon bara är kåt...

Denna typ av självcentrerad litteratur ger mig inte så mycket och det kan inte vara hälsosamt att vara så fixerad vid sig själv och behovet att grotta ner sig i sitt eget känsloliv. Helenas spända förhållande till modern är heller inget ovanligt i denna typ av böcker. Men det är min uppfattning och jag vill inte avråda eller avskräcka någon att läsa boken. Orsaken att jag valde den är att den tycks vara en kritikerfavorit och är väldigt flitigt recenserad, så vissa kvalitéer måste den ha. Författaren jämför sig också med andra litterära kvinnor, så vitt skilda som fröken Julie och Stephen Kings Carrie. Den typen av litterära associationer tilltalar mig och höjer boken några snäpp. Även hennes sätt att placera in konstnären Sara-Vide Ericssons tavlor i berättelsen har gjort att jag fått upp ögonen för denna intressanta konstnär. Titeln associerar också till hennes tavlor.
Jag minns inte om jag läst föregångaren Min sårbara kropp men i så fall har inte den heller lämnat några bestående minnen...

Betyg 2