En dag meddelar myndigheterna att något mycket märkligt håller på att hända. Jorden har börjat snurra långsammare, dygnen utökas med minuter och så småningom timmar. Snart kommer illavarslande tecken, tidvattnet löper amok, fåglar dör, valar strandar, växtlighet dukar under. Av alla sätt som jorden kan gå under på är detta det mest oväntade. Vetenskapen står lika frågande som politiker och vanliga människor inför det som officiellt kallas insaktningen.
Men i skuggan av detta kaos går livet vidare och det är vad myndigheterna vill. 11-åriga Julia bor i Kalifornien med sin familj och hon är mest bekymrad över vardagliga problem, som oro över att föräldrarna ska skiljas, att bästisen hittat en ny bästis och att hon inte fått några bröst än. Men det blir allt svårare att leva ett vanligt liv, i takt med att världen blir konstigare och farligare...

En mycket, mycket obehaglig dystopi, ett ödesdigert hot mot mänskligheten som får klimathot, pandemier och miljöproblem att framstå som bagateller. Nästan alla domedagsprofeter påstår ju att mänskligheten själva kommer att orsaka sin undergång, men här har författaren skapat en händelsekedja som ingen kan göra något åt och inte skylla på någon annan. Titeln tolkar jag som ironisk eller galghumoristisk, mirakel sker inte när de behövs som bäst. Författaren är skicklig nog att inte ägna sig åt de dramatiska katastrofer som insaktningen orsakar utan fokuserar på enskilda människor. Efter den första paniken går de flesta tillbaka till sina vanliga liv, med skola, jobb, fotboll, golfspel och kärlekstrubbel. Det finns ju ingenstans att fly...
Men alla vet att det aldrig blir som förr och oundvikliga konflikter mellan grupper blossar upp. Språket är vardagligt, inte högtravande och ödesdigert som ämnet kan locka till, men underförstått är det tydligt att allt kommer att gå åt h-e. Jag kom genast att tänka på T S Eliots dikt The Hollow Men och strofen "Så skall världen sluta, inte med en smäll utan med en snyftning."

Betyg 4