Mitt namn är May Lanigan. I dag, den 20 april 2000, fyller jag fyrtiofyra, och jag håller sakta på att förlora förståndet.Det började gå utför för exakt nio månader sedan. På dagen. Lördagen den 20 september 1999. Klockan halv sju på morgonen. Ett öronbedövande, ihärdigt knackande som aldrig ville ta slut.
May Lanigan förlorar inte förståndet. Men hon skulle ha skäl att göra det: Det är polisen som knackar på och meddelar att hennes man är häktad för ekonomiskt brott. Innan hon ens har hunnit smälta den fullständigt överraskande nyheten - de har ju levt ett välordnat liv, hon och Clem, med sina sex söner och ett prydligt hem som hon har ägnat dagarna åt att ta hand om - får hon av sin inneboende gamla och mycket elaka faster veta att Clem har varit otrogen. May är naturligtvis inte beredd att tro henne hur som helst, men när det uppdagas att förförerskan är dottern till Mays bästa vän, måste hon se sanningen i vitögat. Och som om det inte vore nog börjar det hända saker med hennes söner.Till Mays räddning kommer inte bara en hemlighetsfull besökare, utan också de oanade krafter som börjar sjuda i hennes inre. Hon förvånar sig själv med att ta upp kampen om Clem, reser till Spanien för att söka upp honom där han gömt sig undan polisen. Hon har fått mer än sin beskärda del av olycka men hon återvinner till slut kanske mer än hon har förlorat. Hon kämpar för sina söner, för sin rätt till eget liv och kanske till och med ny kärlek, och hon gör det med mod, tapperhet och en befriande dos humor.