Kvinnorna på Flanagans av Åsa Hellberg är andra delen i en trilogi. Jag älskade verkligen första delen, Kvinnorna på Flanagans, och den här delen gjorde mig inte besviken. Jag saknade att vi inte fick läsa så mycket om Linda Lansing i den här delen, men det beror på att vi nu befinner oss 20 år framåt i tiden. Det är tidigt 1980-tal. Först har jag lite svårt att hänga med i boken eftersom jag inte vet vad som har hänt under de två decennier som har gått, men det är bara ett berättartekniskt knep av författaren. Med hjälp av några rejäla tillbakablickar 10 och 20 år bakåt i tiden får jag som läsare reda på händelser som kommer att påverka alla inblandade i bokens egentliga nutid.

När människor som lever nära varandra har hemligheter som riskerar att slå sönder gammal vänskap och äktenskap, då blir livet en kamp för att dölja det man är rädd ska komma upp till ytan. Och det är dessa relationsdramer som Hellberg beskriver, men det sker med värme och känslan av att det är en feelgoodroman förtas aldrig.

Möjligen kan jag väl tycka att det var alltför mycket som löstes i en handvändning i slutet av boken. Så enkelt är det nog aldrig i verkligheten.

Detta förtar dock inte känslan av att Kvinnorna på Flanagans är en riktigt bra feelgoodroman i en vacker miljö med champagne i glasen. Det är festligt, flärdfullt och fartfyllt. Nu är det bara att vänta på den avslutande delen, Nya tider på Flanagans, som utspelar sig kring millennieskiftet.

Betyg 5