De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru är en bok som jag läst en hel del om på bokbloggar och annorstädes och "alla" har rekommenderat den. Boken fick bevars Augustpriset 2017 som Årets svenska skönlitterära bok. Mina förväntningar var därför högt ställda. Tyvärr kan jag inte alls säga att den uppfyllde dessa förväntningar.

Om vi börjar med det jag tycker är bra, så har Anyuru ett bra och skiftesrikt språk. Det gör att den är lätt och trevlig att läsa, även om jag längre ner pekar på svårigheterna. Han tar upp viktiga frågor kring detta om det är möjligt för en troende muslim att bli svensk. Och vad innebär det förresten att bli svensk? Vill alla invandrare bli svenskar. Det finns många invandrarungdomar som ser med förakt på svenskarna, som betraktas som ett folk man inte vill vara en del av. Eftersom författaren låter berättelsen utspela sig i olika miljöer och olika tider kan han på slutet överraska läsaren. Vem är egentligen vem i berättelsen? (Säger inget mer om det.)

Samtidigt finns det saker i boken som tär på tålamodet. Författaren byter perspektiv många gånger, och då kan det vara svårt att veta vem det är som är "jag" i texten. Jag har också väldigt svårt för den dystopi som utspelar sig femton år framåt i tiden. På grund av ett islamistiskt terrordåd i Göteborg har Sverige blivit ett fascistiskt land. Muslimer tvingas att en gång om året skriva på ett medborgarkontrakt, där de förbinder sig att följa svenska värderingar. Annars placeras de i ett koncentrationsläger där de tvingas äta skinksmörgåsar och deltar i omskolningsprogram för att fås att inse hur fel deras religion är. En blågul variant av Koranen har tryckts upp där de värsta delarna är strukna. Men alltså, hur trovärdigt är detta?

Boken har hyllats på kultursidorna, men jag undrar om det egentligen är dess innehåll som anses så lysande, eller om det är för att den ligger så rätt i åsiktskorridoren. Johannes Anyuru är mörkhyad muslim och när han skriver, så skriver han "en" istället för "man". Det blir väl mer feministiskt "inkluderande" så. Hade någon annan än Anyuru blivit lika hyllad? Identitetspolitik, någon?

Jag övertygades inte av boken. Sen må den ha fått hur många priser som helst.

Betyg 2