1794 av Niklas Natt och Dag är inte en bok för de vämmelmagade. Precis som den första boken i Bellman Noir-serien, 1793, är boken fylld av noggrant beskrivna fruktansvärda grymheter och man tycker sig nästan känna lukten av svett, urin, avföring och blod.

Samtidigt kan jag känna att detta är en del av bokens kvaliteter. Det är ingen tillrättalagd berättelse, där tacksamt tjänstefolk passar upp på pimpinetta högreståndspersoner i peruker och krinoliner. Här är det den bistra verkligheten i Bellmans Stockholm som möter oss. Överallt finns krogar, fylleriet är utbrett, överallt finns prostituerade att tillgå och man får se upp när man går på en gata i staden mellan broarna, ifall någon ett par våningar upp bestämmer sig för att tömma nattkärlet genom fönstret.

Vi rör oss dock inte bara i Stockholm, utan den inledande delen handlar om Sankt Bartélemy, den svenska kolonin i Västindien. Där sker slavhandel med den svenska statsledningens goda minne. En del av vår historia, som inte är så rolig att tänka på.

Precis som i 1793 är det den enarmade palten Jean Michael Cardell som står i centrum för försöken att reda ut vem eller vilka som står bakom komplotten mot Erik Tre Rosor och hans hustru, den unga flicka som dödas på sin bröllopsnatt. Att komma fram till vem som är skyldig är en sak. En helt annan sak är vad man ska göra med kunskapen, när denne är beskyddad av högt uppsatta personer i huvudstaden.

Detta är en mycket välskriven bok. Niklas Natt och Dag har förmågan att skriva på ett sätt som känns autentiskt. Ibland kollar jag upp personer och faktauppgifter och finner att han i många fall byggt mycket av historierna kring verkliga människor och händelser. Den här författaren kommer vi att få höra mycket om i framtiden, det är jag övertygad om.

Det som kändes värst var slutet. Allt kopplas ihop på ett skickligt sätt, men det är ett så fruktansvärt slut att jag faktiskt har lite svårt att somna efteråt. Det var grymmare än jag hade kunnat ana.

Betyg 5