I den här romanen möter vi Lars-Ove, en frånskild man i medelåldern och kvarbliven i dubbla utanförskap, utanför stan och utanför samhällsutvecklingen. Sjukskriven med ryggbesvär, problem med att kommunicera med Försäkringskassan, invecklade rutiner och kötider när han försöker nå dem via telefon. Lars-Ove upplever att allt har försämrats till det sämre, i samhället i allmänhet och vad gäller synen på invandring i synnerhet. Han ser och han hör, men det är som att stångas mot en osynlig vägg och vanmakten hos honom är påtaglig. I avsaknad av verklig makt och mandat att påverka genom seriösa kanaler, vänder han sig till Flashback, ett debattforum där alla, verkligen alla, får komma till tals.

Lars-Ove lägger ner mycket tid på att föra statistik över hur hög procent av brotten som begås i Sverige faktiskt begås av invandrare. Han läser löpsedlar och sensationsmedia utan filter och hatet växer inom honom parallellt med den egna känslan av utanförskap och misslyckande. Som läsare finner jag honom mycket svår att tycka om eller ens tycka synd om. Bitterhet är som bekant sällan tilltalande. Ändå engagerar Lars-Ove, för han tänker och han har förmågan att få syn på sig själv, han är inte i avsaknad av förstånd. Man kan spåra empati och hjärta hos honom, och den känslan driver mig att läsa vidare. Han är inte ensam Lars-Ove, det finns så många andra som tänker och känner som honom, en kategori som ofta i bästa fall hånas, i sämsta fall ignoreras, i vedertagen media.

Jag tycker att romanen ger en djupare bild av mannen som har blivit förbisprungen i samhället som vi känner det. Lars-Ove för en vanmäktig kamp mot landsbygdens avbefolkning, den kriminalitet som invandrare gör sig skyldiga till, han begapar till exempel alla dessa råa våldtäkter på svenska tjejer. Dock kan man starkt ifrågasätta hans kvinnosyn, då han trånar efter betydligt yngre kvinnor. Jag tänker att om Lars-Ove skulle göra sig tydlig gentemot mer medvetna och jämnåriga kvinnor skulle han förmodligen bli bryskt avvisad. En evig ensamhet och ytterligare ett utanförskap.

Romanen är välskriven, detaljrik, mycket behärskad och i någon mening sval. Den är i allra högsta grad engagerande och jag läste första till sista sidan med bibehållet intresse. Författaren visar prov på förmåga att formulera ett personporträtt av en människa som är mycket svår att ta till sitt hjärta. Ändå och trots allt är det just det man gör mot slutet. En mycket viktig beståndsdel av romanen är Lars-Oves relation till sin dotter Tuva-Li. Hon dyker upp i hans liv och ställer saker och ting på ända. Det är som om dottern blir eftertanken, förnuftet och kanske framför allt kärlekens röst som genomsyrar honom. Dottern blir motsatsen till hatet, föraktet och vanmakten. Lars-Ove föds genom sin dotter i den här berättelsen.

Mot slutet blir jag extra gripen, det ska villigt erkännas. Det starka och eviga bandet mellan far och dotter blir tydligt. Det är inte alltid som kärleken ger sig i uttryck just när den behövs och är påkallad, men den är evig och störst av allt. Jag tycker att romanen bekräftar min tanke.

Betyg 4