Det känns som man har lärt sig mer om de fornnordiska gudasagorna efter att ha läst "Freja". Att det var en fejd mellan asar och vaner. Inte visste jag det innan. Men nu vet jag.
Hildebrandt har skickligt fått ihop en riktigt spännande historia. Spännande i så motto att läsaren hela tiden undrar "Men hur kommer det att bli sen?" För såpass mycket har man ju "fått i sig" från skolans religionsundervisning att man vet vem Oden är/var, Tor också, och man känner igen namn som Balder, Mjölner, Siv, Frej, Freja, Loke osv. Men i den här historien beter sig inte dessa karaktärer som vi förväntar oss. Och just däri ligger den största spänningen; man "vet" hur det kommer att bli, men hur ska historien ta sig dit?
Skall jag kritisera något så får det bli det halvhjärtade försöket att åstadkomma en "omvänd" världsåskådning, där kvinnorna regerar och männen är deras undersåtar. Anslaget är intressant, men jag tycker inte författaren kommer ända fram. Det är trots allt Freja som lider de största kvalen, och männen förblir starkast, och vinner de flesta psykiska duellerna. Nej, den vinkeln är inte riktigt lyckad!