Efter ett sammanbrott orsakat av att hennes man lämnat henne för en yngre kvinna återvänder Mia Fredricksen till sin hemstad för att vila upp sig. För att inte bli helt sysslolös åtar hon sig att hålla en poesikurs för ett gäng tonåriga flickor, vilket inte riktigt går som hon tänkt sig. Hon umgås också med sin mor och dennes åldriga väninnor, i synnerhet med Abigail som visar sig ha fler talanger än att diskutera Jane Austen i bokklubben. Dessa möten över generationsgränserna får Mia att fundera över kvinnors historia i allmänhet och sin egen i synnerhet. Männen är som titeln antyder fysiskt frånvarande men ändå högst närvarande, åtminstone för Mia...

Något som är bra med böcker är att de man har låga förväntningar på inte sällan visar sig ge de bästa läsupplevelserna. Jag skulle välja en bok till vår nätbokcirkel och mina kriterier är följande; relationsroman, inte för tjock, passar för diskussion och skriven av en såpass känd författare att den finns på de flesta bibliotek. Jag högg Hustvedt då hon kvalade in, men det var knappast något jag annars skulle valt. Men den visade sig vara en liten pärla, empatisk, lättläst, intressanta karaktärer, allmänbildande, mycket välskriven med ett spänstigt språk och feelgoodkänsla. Boken är enkel men känns intellektuell, inte bara för de ständiga hänvisningarna till litterära verk och dess karaktärer utan också för sättet att skriva; självironiskt, avslappnat, ett och annat samtal med läsaren och som extra krydda en dos kvinnohistoria.
Kvinnliga kritiker som annars brukar hylla Siri Hustvedt (Ögonbindeln, Vad jag älskade) är tämligen avvaktande till Sommaren utan män, men jag tycker som sagt att den är bra. Det får ni tolka som ni vill...

Betyg 4