Äktenskapet går på tomgång och Agneta undrar om det är hennes fel att maken Xavier känns alltmer frånvarande eller om det är en naturlig utveckling efter att barnen flyttat ut. Men så gör hon ett ödesdigert misstag och katastrofen är ett faktum. Deras villa brinner ner, allt de äger är antingen uppbränt, rökskadat eller vattenskadat. Hur ska deras redan bräckliga äktenskap överleva nu när allt ställs på sin spets och Xavier börjar längta till sitt hemland Argentina?

Hur går man vidare efter en katastrof, hur kan man leva med skulden att ha orsakat den och hur påverkas en redan dålig relation? Zweigbergk tar upp en rad tidlösa frågor i romanen, på ett sätt som känns trovärdigt. Det är lätt att sätta sig in i parets situation och de praktiska problem som följer, man kan nästan känna röklukten,overklighetskänslan och den förtvivlan som i synnerhet Agneta känner. Men jag ser den i första hand som en relationsroman, både mellan makarna och förhållandet föräldrar-vuxna barn. Och författaren gör det bra, både tillkortakommanden, svek och småaktigheter skildras på ett öppenhjärtligt sätt. Den naiva myten om att kriser för människor närmare varann pulveriserar hon effektivt men det finns alltid en väg framåt.

Betyg 3

Helena von Zweigbergk är oöverträffad när det handlar om vanliga människors relationsproblem. Hon har en förmåga att belysa bekymmer som kommer smygande i den grå vardagen. Ingen är skurk, ingen är fri från synd. Det är trovärdigt.

Den här gången ställs allt på sin spets när det själsliga tomrummet kompletteras med ett faktiskt. Agneta och Xaviers villa brinner ner och plötsligt finns bara fragment kvar av ett långt förhållande.

Skildringen av medelålders, vilsna människor är mycket träffsäker. Hur saker i livet länge går som på räls för att en dag inte göra det längre. Intressant.

Betyg 3