Lysande utsikter är en av Charles Dickens senare verk, och ett som av uppslagsverken benämns som ett av de tillfällen då han uppnådde sina högsta artistiska höjder. Hur det är med den saken vet jag inte, eftersom det är det första av Dickens jag läst. Historien kretsar kring en ung pojke, sedemera unga man, Pip, som lever under bedrövliga omständigheter, föräldralös och förtryckt av sin bittra storasyster. Hans enda ljuspunkt är systerns man, den godmodige smeden Joe. Under en promenad på myren träffar Pip på en förrymd straffånge som hotar honom och säger åt honom att skaffa mat och en fil till fotbojan. Pip stjäl då en pastej av sin syster och ger åt fången som sedan försvinner ur hans liv. Strax efteråt får Pip bli ofrivillig lekkamrat åt en rik men excentrisk kvinnas fosterdotter. Han gör detta men slås av den underliga atmosfären i huset.
När han blir äldre blir han plötsligt kontaktad av en jurist som säger att han ska uppfostras till en fin herre och att ekonomiska medel har ställts till hans förfogande. Varifrån pengarna kommer ifrån får han inte veta, men han avbryter sin lärlingsutbildning till smed och reser till London för att bli en herre med "lysande utsikter"...
Dickens har skrivit en mustig historia med massor av intressanta sidospår och en rad festliga bifigurer. Den excentriska miss Havisham, den cyniske juristen, hans originelle handläggare Wemmick och inte minst Pips förtrogne kamrat Herbert framstår som lysande personligheter. Språket är lättläst och flytande och de 480 sidorna tar man sig snabbt igenom. Samtidigt kan man säga att boken i likhet med andra brittiska romaner från samma tid (R L Stevenson, till exempel) handlar småsaker, men att atmosfären alltid framträder starkt. Lysande utsikter är ett trevligt sätt att slå ihjäl några timmar, och det finns gott om dråpliga avsnitt i boken. Och om man vill kan man fundera över hur mycket likheter och olikheter det finns mellan dagens samhälle och 1800-talets England, där civilsation och barbari går hand i hand.