Ormen i Essex är en habilt berättad historia om 1890-talets England. I centrum står den unga änkan Cora, och runt henne flockas personer ur det victorianska samhällets alla skikt.

Själva historien är egentligen bara ett ramverk som författaren hänger sina personligheter på, och är därför inte heller särskilt utmejslad.

Boken är lättläst och ett utmärkt tidsfördriv, utan att kanske lämna alltför stora spår.

Betyg 3

Ormen i Essex är en bok jag sett fram mot att läsa; inte minst på grund av det fantastiska omslaget. Jag vet egentligen inte vad jag hade förväntat mig, men den var annorlunda, vilket inte nödvändigtvis är fel.

Det är egentligen inte den mystiska sjöormen som är den viktiga i den här berättelsen. Snarare är det en berättelse om hur människor i skilda samhällsklasser levde under den viktorianska eran. Av någon anledningen har den epoken fått rykte om sig att präglas av prydhet och dubbelmoral, men den här boken handlar inte om det. Istället får vi läsa om hur fattiga människor drabbas när samvetslösa fastighetsägare höjer hyrorna och suger ut de fattiga. Vi följer en kvinna som är sjuk i tuberkulos. Det är en sjukdom som jag trodde bara drabbade den sjukas lungor, men författaren beskriver hur sjukdomen även kan förändra psyket.

Jag inser att det låter förfärligt tråkigt när jag läser vad jag har skrivit. Men lugn, det handlar inte bara om klassförtryck och sjukdomar. Där finns också stort utrymme för kärlek. Prästen William Ransome älskar verkligen sin hustru Stella, men han älskar även Cora. Kan man älska flera? Ja, det kan man, men det kan vara kärlek på olika sätt. Det är även andra i boken som söker kärleken och några finner den, medan några blir utan.

Boken är svår att sammanfatta, för den inrymmer så mycket. Jag blir inte ens klok på vilken genre detta är. Men jag tyckte verkligen om boken. Persongalleriet är intressant, och jag skulle gärna vilja veta hur det gick sedan, inte minst för barnen. Äsch, jag slutar där. Läs boken själv :)

Betyg 3