Don Quijote är en av böckerna som verkar ha överlevt tidens gång, och är fortfarande obligatorisk läsning vid många skolor och universitet. Det är svårt att sätta fingret på om det är innehållet, språket eller bara tradition som gör att man fortfarande läser Don Quijote med vördnad och med uppfattningen att man ska tycka om boken. Miguel de Cervantes räknas i många fall ännu som den främsta författaren på spanska och Don Quijote betraktas generellt som en av de bästa böckerna som skrivits.
Cervantes själv var mycket medveten om sitt geni, och skriver till och med i inledningen till sin novellsamling Novelas Ejemplares att han var den förste i historien att skriva egna romaner på spanska, istället för att bara översätta andras verk. Denna samling av berättelser innehåller bland andra novellen Rinconte & Cortadillo där Cervantes går igenom reglerna till en tidig form av spelet Blackjack,
den första nedskrivna källan någonsin som förklarar spelets kärna. Kanske var det geniet självt som uppfann det populära kortspelet?
Oavsett om informationen ovan är korrekt eller ej, ska vi här försöka nå fram till kärnan i Don Quijote, och tyvärr måste ta en omväg genom en översättning. Det är mycket möjligt att boken når sin fulla potential på originalspråket, och
översättningar i olika tidseror har definitivt haft sin tolkning av boken. Det faktum att spanskan består av en mycket bredare vokabulär än svenskan är beklagligt då en del av bokens ton och tempo därmed kan försvinna på vägen. Bortsett från dessa brasklappar kan man öppna Don Quijote och läsa de 900 sidorna med höga förväntningar, då boken i all sin komplexitet fortfarande håller yppersta klass vad gäller humor, värme och träffsäkerhet. Även om man inte förstår eller läst på om samhället Cervantes levde i, förstår man vilka kängor han delar ut till auktoriteter, katoliker, materialister, idealister, ja, nästan alla samhällsgrupper får sitt mellan raderna i Don Quijote. Hjälten själv är en karikatyr av dåtidens blåögda antikvurmare, och i kontrast till hans medresenär, Sancho Pancha, uppstår dynamiken som gör boken läsvärd. Den omständliga och högt flygande metaberättelsen får rötter i dialogen mellan de två huvudkaraktärerna, vilket ger boken sitt faktiska innehåll. Den stora behållningen är att Cervantes kan beskriva världen ur två olika synsätt på en och samma gång, där den idealiska, självupptagna Don Quijote i jakt på ära och hjältedåd gång på gång tvingas ned på marken av den pragmatiska, jordade hopplösheten i Sancho Panchas livssyn. De två symboliserar inte bara två olika syner på omvärlden, men även dualismen som finns i oss alla samt i samhället omkring oss.
?
Det sägs att man ska läsa Don Quijote tre gånger i sitt liv: när man är ung, i medelåldern och en gång när man närmar sig ålderns höst. Då man själv drivs framåt av liknande konflikter som symboliseras av huvudkaraktärerna, kan man relatera till och uppskatta boken på olika sätt vid olika åldrar.
Med 400 år på nacken är Don Quijote ständigt aktuell och utforskar delar av människans psyke som fortfarande förvånar och förför oss.