Den andra dödssynden är nionde delen i Jan Guillous romansvit Det stora århundradet. Vi befinner oss nu på 1980-talet. Ett decennium som, förutom ovannämnda saker, även innefattar ett statsministermord i Sverige och det stora sovjetiska imperiets fall. Ett decennium fyllt av förhoppningar, men många av dessa förhoppningar infriades inte.
Med stor frenesi tar sig Guillou an arbetet att skriva om epoken. Han beskriver närmast lustfyllt hur den inkompetente polismästaren i Stockholm, Hans Holmér, fullständigt lyckas förstöra mordutredningen kring Olof Palme. Holmér hade bestämt sig att det var kurder som låg bakom mordet, och då fick alla andra spår läggas åt sidan. Idag är det nog ingen som tror att det var en kurdisk konspiration som låg bakom mordet på Sveriges statsminister.
För dem som läst Jan Guillous tidningskrönikor genom åren är det mycket som känns igen. Han svingar mot sina vanliga hatobjekt, såsom Israel, Expressen och Säpo. Lite tjatigt stundtals, men det är hans bok och han väljer vad han vill lyfta fram från tidsepoken.
Han har en speciell stil när han skriver. Det är ingen brist på bitande ironi, vilket jag ser som det bästa i boken.
Däremot finns det något som retar mig infernaliskt, och det är att författaren så uppenbart anser sig vara så mycket större än sin bok. Jan Guillou har en grandios självbild, och det märks tydligt. Han framhåller i boken den store journalisten Erik Ponti. För alla som läst hans böcker är det ingen hemlighet att Erik Ponti är Jan Guillous alter ego. Det är alltså sig själv han lovprisar. Det skulle inte ha gjort något om han avstått från det oförblommerade självberömmet.