Svarta Smittan - Sjätte Världen - Slaget vid Brinth

Detta är den fantastiska berättelsen om Albert Flipp och hans kamrater Bella, Titti och Ringo. Albert är lite annorlunda och det kommer därför inte helt oväntat att han är Zanzei – den siste som behärskar alla krafterna. Världen är inte som vi tror och Svarta Smittan står på gränsen till deras värld. Albert har krafterna som Zanzei att stoppa farsoten. Vännerna tar sig genom porten och tillsammans möter de en helt ny värld med drakar, troll och människor som alla står under den mäktige Diger-Maans onda grepp. I denna värld kan de göra skillnad och framför dem öppnar sig ett fantastiskt spännande äventyr. Denna debutbok är en klassisk berättelse av bästa sort!

Utdrag ur boken:
Långsamt, långsamt sköt djuret fram sitt väldiga svarta huvud mot honom. Samtidigt som han fick tag om Bella och gjorde några kraftiga bensparkar för att simma på rygg mot stranden, kunde han känna hur hela hans synfält upptogs av sjömonstrets väldiga anlete. Ur mungiporna rann det vatten över de brungröna tänderna som var och en var lika stora som han.
En tung utandning från djuret slog Albert hårt och en vidrig lukt fick honom att tappa andan, men han kunde inte låta sig hejdas. Bella hostade till och kom långsamt tillbaka från sitt utmattade tillstånd. Långsamt öppnade hon ögonen och lät sin hjärna registrera vad som följde dem. Efter ett par sekunder gick det upp för henne, att bara på ett par meters avstånd fanns det väldigaste monster hon kunde tänka sig. Bella fick panik, försökte slita sig från Alberts grepp samtidigt som hon gav till ett förskräckt tjut vilket fick besten att snabbt stanna till. Den vände huvudet och lät det halvmeter stora gulgröna ögat studera dem. Långt inne i den gropiga, svarta och drypande kroppen mullrade all kraft fram. Den öppnade den väldiga munnen, blottade de gigantiska tänderna och vrålade all sin vrede över dem. De var framme där de bottnade och Albert skrek till de andra:
”TA HAND OM BELLA!”
Själv stod han kvar. Det fanns inget annat han kunde göra. På något sätt hade han känt djurets närvaro och på något sätt hade han kontakt med det. Om monstret ville döda dem skulle de vara döda för länge sedan. När Bella var uppe med de andra på stranden riktade han all sin tankekraft mot monstrets huvud. Ingenting hände och det kändes faktiskt som om jätte-dinosaurien trots allt skulle gå till attack. Åter sträckte den på sig och vrålade ut det hemskaste vrål. Albert gjorde ett nytt försök att tänka sig in i djuret, få kontakt. Nu märkte han att det inte gick, han såg hur det gick till anfall med öppen mun. En rädsla kom över honom. Albert försökte fly men snavade i det grunda vattnet och föll handlöst bakåt. Vattnet slog upp i näsan på honom och han hörde hur de tre desperat kallade på honom. Instinktivt grävde hans hand utmed sin hals. Tankarna snurrade i hans huvud. Amuletten? Hade den lyst? Genom den skummande vattenytan såg han hur monstret gjorde ett utfall. Han fick tag om halsbandet och skickade sin tanke rakt mot bestens huvud.
”SLUTA!” tanken var så hård att det sved. Han reste sig ur vattnet och sprang upp mot de andra. De tittade inte på honom. De tittade paralyserat och häpet i luften över honom.
Albert såg hastigt mot det skuggade tältet. Han vände sig om och såg hur det väldiga djuret stannat mitt i attacken och den väldiga kroppen skuggade hela stranden och upp över tältet. Djuret var förstenat! En viskning tog tag i honom och fick honom att titta rakt in i bestens vidgade ögon. ”Zanzei!” Rösten ekade bort inom honom. Albert höll krampaktigt om amuletten och tänkte. ”Vad vill du?”
Viskningen gungade mot honom: ” Zanzei – Hjälp oss!”
”Vem är du?” Albert mumlade sina tankar.
”Vi är vårt sista försvar mot svarta smittan! Död är vår sista beskyddare”
”Jag förstår inte” Albert sökte i de ekande rösterna.
”Vi är besegrade. Portarna är öppna… vi kunde inte hålla dem stängda längre. Svarta smittan är på väg även in i denna värld – Zanzei hjälp oss, hjälp oss alla!”
Albert blev matt. Kraften tog honom som offer och han kände hur orken fick honom att segna ner på sina knän.
”FÖRSVINN!” Det sved i hans hjärna, fick hans blod att koka.
”FÖRSVINN!”
Den drypande, förstelnade besten sprack med ett väldigt knak.
”FÖRSVINN! LÄMNA OSS!”
Det mullrade till inne i kroppen och plötsligt, med ett väldigt brak, sprack djurets hals, och bit för bit av den nu statyliknande dinosaurien rämnade. Väldiga block av sten, sprack till mindre bitar, som sprack igen och blev till ett regn av grus, och i ett väldigt dån förvandlades vidundret till grus och damm och det såg ut som den smälte ner i sjön. Ett tunt moln av stoft bolmade ut över ytan på den bubblande sjön. Det blev lugnt och tyst, bara en avlägsen viskning höll sig kvar: ”Zanzei hjälp oss”

Medelbetyg: