Den här smått otroliga och ganska orealistiska deckaren som handlar om en tiger som springer lös på Ingarö- vann första pris i Bonniers stora thrillertävling 1976. Nästan ingen ser tigern trots dess härjningar, bortsett från en ung mamma som hamnar i chocktillstånd och en mycket energisk äldre dam med blåtonat hår vars katt tigern sätter klorna i. Naturligtvis tror inte poliserna i samhället på den något virriga damen som nästan är ensam om att se den farliga tigern. Det här är en mycket annorlunda deckare och det får den ett extra plus för. Men bortsett från det händer det inte mycket direkt. Mängder av pladder och idiotiska karaktärer för knappast berättelsen framåt. Och spänningen är tyvärr ganska obefintlig. Vilket är synd, för den hade faktiskt kunnat bli riktigt spännande. Hur den vann första pris 1976 kan jag då inte förstå. Kanske fanns det inte många deckare att välja mellan det året?
Annars är den väl välskriven och så. Och jag är glad att jag läste ut den. Men rekommendera den, det kan jag faktiskt inte göra!
Slutbetyg, en 2:a!

Betyg 2