Ragnar Johansson är en man som inte bara har principer, han har PRINCIPER. Han föddes 1932, det år som var inledningen på den 44-åriga era av socialdemokratiskt maktinnehav då folkhemmet byggdes och det gamla fick ge vika för det nya. Utveckling och tillväxt till varje pris. Ragnar ger gråsossen ett ansikte, en lojal medarbetare i folkhemsbygget, den som lydigt anammar allt modernt och föraktar det gamla samhälle han är sprungen ur. Staten vet bäst, individen måsta anpassa sig. Dess likriktning lyfter lyfter människan ur fattigdom och mörker. Ragnar köper halvfabrikat av princip fast hans fru föredrar att laga mat från grunden och irriterar sig på sin mor Svea som osolidariskt nog envisas med att baka och laga, sylta och safta fast hon har råd att köpa allt färdigt.
Men åren går och Ragnar känner sig alltmer vilsen i det nya samhälle som växer fram på 70-och 80-talet. Hans självklara sanningar ifrågasätts hela tiden, även av hans fru och barn. När muren faller sörjer han, han som alltid varit på gränsvaktens sida mot revoltören. Men till slut kapitulerar även han, plikt och ansvar får ge vika för känslor och behovstillfredsställelse. Frågan är om man blir lyckligare av det...?

Lena Andersson har skrivit en bok som är mer intressant än bra, inte i klass med mästerverket Egenmäktigt förfarande men väl läsvärd. En skarp och analytisk skildring av utvecklingen från bondesamhälle till modern industristat, kanske den bästa som skrivits om den epoken. Igenkänningsfaktorn är hög för oss som minns åtminstone en del av den tiden och alla har vi väl träffat Ragnar någon gång. Inte minst gäller det hur Ragnar engagerar hela familjen i barnens idrott. Hur många gånger har man inte sett dessa superengagerade föräldrar som lever genom barnen och deras intressen och låter det styra hela famlijens tillvaro? Men så brukar det inte sluta bra heller...

Lena är den skarpaste kultur- och samhällsdebattör vi har i landet och enda orsaken till att hon inte sitter i Svenska Akademien är att hon inte vill. Men ibland blir det lite för mycket i boken, som när Ragnar och barnen pratar förbi varann. Generationsklyftan blir nästan övertydlig. Sen har jag lite svårt för skildringen av Elisabet, Ragnars fru, Hon är en trevlig, pragmatisk och anpassningsbar person, vad ser hon i den dogmatiske Ragnar? Hon är kulturintresserad men samtidigt ointellektuell, för mig känns hon lite motsägelsefull. Desto bättre lyckas författaren med bokens andra huvudperson, Svea. Hon är på pricken, en fattig kvinna från bondesamhället som anpassar sig till det nya men för den skull inte glömmer det gamla.

Betyg 4

Sveas son en berättelse om folkhemmet, Lena Andersson 2018

Ragnar, en man utan sprickor men med en stor klyvnad, en underbar mening som Lena Andersson inleder sin bok med,. Man kan säga att romanen är en undersökning av det tidiga folkhemmets mentalitet och då är Ragnar ett perfekt studieobjekt.

Ragnar en folkhemsbyggare, en lojal medarbetare som anammar allt modernt och anser att staten vet bäst. Han gillar att bestämma och införa regler, det ska vara rättvist. Barnen är som blanka blad som han tycker att föräldrarna ska forma och fylla, själv styr han in sina barn i sportens värld, kroppen är viktig och han driver på dem rätt hårt, samtidigt gör han allt för att hjälpa och stötta dem. Men mycket känns som om det är på hans villkor. Han ser ner på svaghet, men kan sträcka sig till att de som hamnat snett ska få hjälp, men kan inte riktigt släppa att de ser ner på sådana som han som går till sitt arbete varje dag. Från att vara nästan fanatisk i sin tro, blir Ragnar mer och mer vilsen.

Kanske inte en berättelse jag blev betagen i, men tiden är intressant. Lena Andersson har sitt eget lite korthuggna och träffsäkra sätt att berätta, hon är en betraktare. Jag kunde bli ganska trött på Ragnar, en man utan nyanser och ett rättvisepatos, han körde sitt projekt ända till botten. Då trivdes jag bättre i Sveas sällskap, som levt i förändringens tid, från bondesamhället till det nya. Hon glömmer inte, men hon anpassar sig.

Betyg 3