Den stora gåtan är den allt mindre produktive poeten Tomas Tranströmers senaste diktsamling från 2004. Den visuellt mycket tilltalade samlingen, med vacker och intresseväckande titel, innehåller fem ”vanliga” och ett fyrtiotal haikudikter. Personligen är jag ganska avogt inställd till just haikuformatet vilket känns som en onaturlig och konstruerad lek med ord. En diktform där just formen och formkraven gör att dikterna, likt djuren på ett zoo, känns skenbart naturliga och fria.
Trots min kritik av diktformen, tycker jag att denna diktsamling innehåller rätt så fridsamma lekar med ord. Naturtemat är överskuggande, med susande skogar och (inte minst) mörkblå hav. Och med en ständig påminnelse om döden som väntar runt hörnet.
”När stunden kommer
vilar den blinda vinden
mot fasaderna.”
Jag tror dock inte att den här samlingen stärker Tranströmers aktier när det gäller nobelpriset i litteratur.