Boken är en närmast utopisk/dystopisk framtidsskildring. Kyrkobrännaren, kommunisten och den numera ganska förmögne Asser Toropainen visar på sin dödsbädd sonen Eemeli att han har testamenterat sina tillgångar till en nyinrättad stiftelse. Stiftelsen förfogar över mark och därpå ska det byggas en kyrka. Den arbetslöse förre detta VD:n Eemeli sätter genast igång och bygger dödskyrkostiftelsens kyrka vid sjön Ukenjärvi i ödemarken nära den ryska gränsen. På allehanda sätt drar kyrkan till sig en massa udda individer och ett samhälle uppstår snart runt kyrkan. Det lever utan moderniteter och är närmast självförsörjande. Medan fattigdomen i Finland breder ut sig och världskrigen rasar expanderar det lilla samhället runt Ukenjärvi. Alltifrån arabiska stridsflygare till ryska desertörer ansluter till det lilla samhället, alltmedan jordens domedag närmar sig.
Boken är en av de svagare av Paasilinnas böcker. Den finska misären är alltför stor och avståndet till dagens Nokiafinland synes vara oändligt. Livet i Ukenjärvi ter sig alltför idylliskt och misären runt om i världen alltför stor. Paasilinnas individer brukar ju inte vara realistiska, men miljön de vistas i brukar med viss överdrift stämmas in på vår bild av Finland, så inte i den här boken. Det blir alltför orealistiskt till och med för Paasilinnas berättelse. Boken inbjuder som vanligt till skratt och de råbarkade finska personligheterna finns ju där.