Spelberoende, olycklig kärlek och dödlig girighet. Spelaren må vara en av Dostojevskijs kortare romaner, men den är definitivt en av hans mest intressanta. Orsakerna är de självbiografiska inslagen, men också hur texten kom till. Anledningen till att romanen skrevs var att betala av de
spelskulder som Dostojevskij under 1860-talet drog på sig i den tyska kurorten Baden-Badens casinon. Och det var bråttom.

Enligt kontraktet skulle en ny bok vara klar inom två månader. Annars skulle inkomsterna från alla hans böcker tillfalla andra parten av kontraktet. Stackars Fjodors hand var alltför långsam för detta.
Därför anlitade han en av de första stenograferna i Ryssland och dikterade den för hennes flinka fingrar. Stenografen var en viss Anna Snitkina som senare skulle bli hans fru. Tack vare henne lyckades han bli klar i tid.

Under 26 dagars tid pladdrade Fjodor, medan Anna krafsade ner allt enligt stenografisystemet. Det som växte fram var en berättelse om roulettespelandets glädjeämnen och katastrofer.
Huvudpersonen Alexej spelar för att vinna fräcka Polinas kärlek och en dag dyker den fullständigt fantastiska karaktären Antonida Vasilevna Tarasevitcheva (kallad “Farmor”) upp vid kurorten.
Hennes släktingar väntar ivrigt på hennes död, så att de kan ärva hennes förmögenhet.
Småningom flyger speldjävulen in även i rika Farmor och får henne att spela bort allt.

Med sin berättelse är det som om Dostojevskij biktar sig för Anna. I den text som rabblas upp görs knappt några försök att dölja hur huvudpersonen Alexej är ett självporträtt. Den fiktiva kurorten
Roulettenburg är på samma sätt ett knappt maskerat Baden-Baden. Polina har han inte ens brytt sig om att byta namn på, baserad som hon är på den verkliga ryska novellförfattarinnan Polina Suslova. I sin brådska att bli klar tycks Dostojevskij helt enkelt beskriva detaljer ur sitt verkliga liv istället för att omsorgsfullt bygga upp fiktiva världar. På så sätt kommer man i Spelaren betydligt närmare mannen Dostojevskij än i någon annan av hans romaner.

Det annorlunda sättet som texten producerades på resulterar ofrånkomligen i en stil som skiljer sig en aning från Dostojevskijs övriga verk. Det här är både positivt och negativt. På många sätt är
Spelaren “modernare” i sitt flow, vilket i kombination med temat och karaktärerna gör den till ett av hans mest lättillgängliga verk. Tyvärr bygger djupet i Dostojevskijs litteratur långt på ingående, naturalistiska beskrivningar och inte nödvändigtvis på suggestion och antydningar mellan raderna.
Spelaren kan därför kännas aningen platt jämfört med hans mer mastiga klassiker.

Däremot är romanen i sin lättlästhet, trots sina egenheter, en bra inkörsport till Dostojevskijs författarskap. Speciellt är förstås också att boken skrevs i samarbete med hans framtida fru Anna, som aldrig gifte om sig trots att hon var blott 35 år gammal när Dostojevskij dog. Ytterligare intressant trivia är att nätcasinot Spilleren är baserat på det norska namnet för romanen.

Betyg 4