Brooklyn 1912 var inte samma glassiga kvarter som idag, det var en arbetarstadsdel ungefär som Söder i Stockholm förr. Här bor den 11-årige Francie med sin lillebror, sin tuffa och strävsamma mamma Katie och sin charmiga men lata och alkoholiserade pappa Johnny. Livet är hårt för alla, barnen får klara sig själva och lära sig ta sig fram i den tuffa miljön. Francie älskar sin familj och den stökiga stadsdelen de bor i, men hon älskar också böcker och flyr ut på brandstegen för att få vara i fred med sin bok. Hon har en dröm om att bli författare och komma bort från fattigdomen, över bron in i det riktiga New York.

Berättelsen är en ovanlig barndomsskildring, ärlig och stark, med nogganna detaljer och fakta som påminner om en dokumentärroman. Däremot slipper vi den eländesporr som närmast tycks vara ett måste i de flesta självbiografiska romaner om en fattig uppväxt. Våld och orättvisor saknas inte men tonen är ändå ljus och positiv, på gränsen till skönmålande ibland. Antagligen är det den ovanliga blandningen plus språket och exaktheten som gjort boken så uppskattad och att den håller än i dag fast den skrevs 1943. Inte för inte har den kallats "en av århundradets bästa böcker". Antingen man vill eller ej blir man fascinerad av Francie och de andra karaktärerna i boken och den värme och de oskrivna regler som gör att livet fungerar i den hårda miljön, mycket bättre än vad det gör i våra dagars förorter.
Boken är första delen av två, i den andra får vi följa Francie när hon blir äldre och hur hon som pappas flicka får ett allt spändare förhållande till modern, som redan nu erkänner att hon älskar sonen mer än sin dotter...

Betyg 4