Kalle, Anders och Eva-Lotta är ute och smyger vid en gammal slottsruin när de får se att lilla Rasmus blir bortrövad. Mästerdetektiven Blomkvist tar utan att tveka upp kampen om att finna Rasmus och rädda honom från kidnapparna.

En rätt så gullig bok som jag gillar att läsa bara för att det är Astrid Lindgren som har skrivit den. Jag älskar hennes mysiga språk som kan få mig att fastna för nästintill vilken berättelse som helst.

Betyg 4

lite bättre än de två förra i serien

Betyg 2

Mästerdetektiven Kalle Blomkvist har skapat sig ett namn som mysterielösare. Det hindrar honom dock inte från att - tillsammans med sina vapenbröder Eva-Lotta och Anders - strida mot de röda rosorna om den ärofyllda trofén Snusmumriken. Dock har de vita rosorna fått ett "prospect" på halsen - i form av den femåriga Rasmus. Efter att ha träffat på de vita rosorna kan han inte tänka sig något mer fantastiskt än att få bli en sådan själv. Anders och Kalle är lite skeptiska men Eva-Lotta tycker att Rasmus är den allra sötaste lilla unge man kan tänka sig.
Rosornas krig får dock läggas på hyllan då Rasmus och hans far - uppfinnaren av den ogenomträngliga metallen - blir kidnappade av främmande makt, i ett försök att komma åt formeln till den åtråvärda metallen. De tre vita rosorna blir vittne till kidnappningen och bestämmer sig för att inte låta någon göra lille Rasmus illa. Eva-Lotta kastar sig in i kidnapparnas bil och blir till ett väldigt förtret. Kalle och Anders försöker vara behjälpliga på avstånd.

Astrid Lindgren är oefterliknerlig i sitt sätt att skriva enkla historier för barn - med stort hjärta och mänskligt djup. Denna egentligen banala historia från 1953 följer på många sätt den mall som fanns för spännande deckarhistorier från den tiden. Men sedan är det Astrid Lindgren som berättar. Här hittar man den lite långsamme kidnapparhejduken Nicke som motvilligt tar lille Rasmus till sitt hjärta. Relationen mellan Rasmus - som tycker att kidnappare är snälla eftersom Nicke är snäll - och hans fångvaktare, som inte tycker om att bli kallad kidnappare - är så ömhjärtad att tårarna ofrivilligt börjar tränga sig fram i bokens slutscener. Astrid Lindgren är nästan alltid bra, och detta är inget undantag.

Alexandra Rapaport läser in boken och får godkänt. På ett sätt är det ett otacksamt jobb att försöka läsa in en bok av Astrid Lindgren då de flesta av oss är uppväxta med Astrids egna inläsningar. Det är nästan med besvikelse jag började läsa boken och hörde att det inte var hon själv som läste in. Alexandra Rapaport gör dock ett bra jobb, även om jag tycker hon är för ivrig att gestalta karaktärerna med dialekter och egenheter.

Betyg 4

Jag tycker om böckerna om Kalle Blomkvist. De är bra alla tre. Men har på senare år reagerat på att i denna tar Astrid Lindgren politisk ställning minst lika mycket som skattepolitik och djurrättsskydd. Att hotet kommer från öst/vänster. Det betyder inte att jag tänker säga emot i sak. Bara att jag gör denna reflektion. Det är uppenbart att historiens skurk, ingenjör Peters, spionerar för Sovjet av politiska och ideologiska skäl.

Betyg 3