I november släppte författaren Alex Schulman sin  fjärde roman, ”Bränn alla mina brev”. Även i denna roman väljer Schulman att rikta strålkastarljuset mot sin egen släkt och familj och skildra den förbjudna kärlekshistorien mellan hans mormor Karin Stolpe och författaren Olof Lagerkrantz under sommaren 1932. Bakom romanen ligger ett gediget researcharbete där Alex Schulman bland annat rotat i sin morfar Sven Stolpes – tillika författare och bedragen make till Karin – drygt 7 000 brev som finns arkiverade på Uppsala universitet. Boken har sedan den släpptes blivit något av en favorit såväl hos kritikerna som läsarna.

Den som uppskattar Schulmans litterära gestaltningar och stilistiska markörer, och som vill förkovra sig i hans verk kan ta några steg tillbaka och läsa ”Glöm mig”, utgiven på Bookmark Förlag 2016 som är föremål för denna recension på boksidan.net.

Alex Schulman har de senaste åren seglat upp på den svenska litterära scenen som en uppskattad skribent och har många strängar på sin lyra utöver skrivandet. Parallellt med boksläpp är Schulman även känd för att vara del av duon Alex & Sigge som sänder en otroligt populär podcast på veckobasis, en Tv-personlighet och tidigare storbloggare. Schulman sällar sig därmed till en skara av andra skribenter som samtidigt jonglerar flera karriärer, såsom internationellt bästsäljande Camilla Läckberg som även kan titulera sig som framgångsrik entreprenör, samt matematikern Peter Griffin och professionella black jack spelaren Arnold Snyder som båda skriver böcker vid sidan av sina huvudsakliga aktiviteter.

I ”Glöm mig” väljer Schulman att skildra sin komplexa och stundtals smärtsamma relation till sin numera avlidna mor Lisette Schulman. Lisette Schulman, en otroligt skarpsynt och synnerligen begåvad kvinna var under sin tid i livet bland annat verksam inom näringslivet som informationschef på Svenska Lantmännen, och arbetade som talskrivare åt industrimagnater som Sören Gyll på Volvo och andra pampar inom Avestakoncernen och SAS. Med en sällsynt språkbegåvning, dräpande svart humor och en naturlig känsla för språket hade hon förmågan att kommunicera och övertyga.

Det få utanför den närmsta familjen emellertid är medvetna om, vilket Schulman på ett sårbart, naket och ärligt sätt porträtterar i sitt verk, är att Lisette under större delen av sitt liv led av alkoholism. Ett tillstånd som mellan raderna kan antas ha orsakat såväl Lisette själv som hennes söner och make enormt lidande. Viktigt att poängtera är dock att ”Glöm mig” är skriven ur Alex perspektiv, och han gör inledningsvis själv förbehåll för att hans bröders historia kan te sig annorlunda.

Schulman har förmågan att med ett relativt enkelt språk och ett till synes otvunget flyt ta med läsaren till torpet i Värmland där den Schulmanska familjen tillbringar sommarloven mot bakgrund av en 80-talskuliss med coca-cola burkar, public service TV och ängsliga bilresor där cigarettröken tätnar i takt med spänningarna inom familjen. Modern Lisette beskrivs i Alex tidiga barndom som varm, kärleksfull och finurlig, hon är den som tar med Alex på spontana upptåg och som tidigt noterar hans begåvning för det skrivna ordet. I en mycket rörande del av boken delar mor och son en ensam, hemlig stund på en av moderns favoritplatser på en gräsmatta under solen. På ett hudlöst sätt invaggas vi i den trygghet som Schulman en gång i tiden känt i sällskap av sin mor och den förtrolighet som kan antas ha funnits mellan dem.

Ovanstående scen är ytterst något som nyanserar de otaliga skildringarna av bottenlöst mörker som moderns allt förvärrade tillstånd och stegrande alkoholism för med sig för Alex som under historiens lopp går från att vara en ängslig pojke till make och far till egna barn. Efter år av systematiskt drickande som för med sig utbrott, hela dagar som sängliggande och följdsjukdomar vågar Alex mot slutet av romanen, efter en sällsynt drabbande och dramatisk händelse som involverar Lisette och Alex dotter Charlie, konfrontera modern vad gäller hennes drickande. Det som händer därefter leder knappast till någon rosaskimrande, enkel eller hollywoodlik upplösning. Kanske närmar sig dock mor och son mot slutet ändå någon slags tyst, subtil försoning och när sista bladet är vänt har läsaren förhoppningsvis berikats av en historia som sällan väjer för det fula och det skamfyllda, men som samtidigt lyckas förmedla livets och enskilda personers komplexitet och mångbottnad.

Betyg 4