Det här var mig en sann överraskning. En kortroman eller långnovell med sköterskan Mari med kärleken Åke, sonen Anton och svärföräldrarna Iris och Gösta åter tillbaka i en engagerande och småspännande proletärdeckare. Jag har läst de tre böckerna om Mari som släpptes mellan åren (2002-2004) och har tyckt om de alla tre. Sättet Ingrid Kampås skriver och realismen i historien som blandas med spänning påminner starkt om Aino Trosells deckare om Siv Dahlin, böcker som jag också tyckt väldigt mycket om. Det är något härligt befriande att få läsa deckare som är realistiska, där värdefrågor och vardagsbekymmer får lov att ta plats. Dessa böcker sticker verkligen ut i ett för mig allt mer tråkigt deckarträsk där alldeles för många författare snarare tycks kopiera från varandra än att våga sticka ut. Ingrid Kampås bok som gärna hade fått vara längre, sticker verkligen ut på ett positivt och befriande sätt. Jag kan varmt rekommendera den här kortromanen och jag hoppas på nya längre böcker om Mari i framtiden!
Toppbetyg!

Betyg 5