Jag har läst väldigt lite svensk 1950-tals litteratur. Bortsett från en hel del deckare och böcker av Dagmar Edqvist har jag nästan inte läst någon roman från 1950-talet, en tid då jag var barn. Jag blev nyfiken på den här boken, jag har aldrig ens hört talas om Viveka Starfelt. Nu har jag läst lite mer än halva boken. Den är egentligen helt okej, och den skulle kunna vara riktigt bra, men replikerna är så krystade och onaturliga att jag nu lägger den här ifrån mig. Jag vet inte om jag ger den ny chans senare.
Slutbetyg, en 2:a!

Betyg 2