Ett autentiskt fall bildar stommen till denna polisroman. En fyllerist hittas misshandlad i sin cell strax efter omhändertagandet. Förf. äger stora kunskaper om polisens arbetsmetoder och läsaren får en mycket ingående inblick i polisvärlden. En viss kritik av vissa förhållanden inom poliskåren finns med

Betyg 3

inte alls bra

Betyg 1

Persson fortsätter med sitt skrivande om polisarbetet i sin tredje roman om Lars M Johansson och hans kollegor. Här sätts den interna moralen på prov.
Det sista Nils Rune Nilsson mumlar från sjukhussängen innan han dör är ”Björneborgarnas marsch”. Nisse är ett fyllo i mängden för polisen, han hittas skadad i sin cell. Är det självförvållat eller har han utsatts för misshandel. Han är inte den enda, det börjar bli väl många anmälningar mot en viss piketgrupp. Det blir ett fall för den bullrige norrländske polisintendent Lars M Johansson att bita i, men det gäller att vara smidig och diskret om man ska undersöka sina egna kollegor.
Leif GW Persson har onekligen mycket kunskap i detta ämne och vet hur polisarbete går till. Här ställs moralen på prov och hur svårt det kan vara att ge sig in i det egna boet och röra om. Han använder sig av berättargreppet ”meddelande från den döde”, som går ut på att de sista orden den mördade personen lämnar efter sig blir en ledtråd till den skyldige.
Det som är bra med GW:s kriminalromaner är att han inte gottar sig i själva brottet utan riktar in sig på tankeverksamheten i utredningsarbetet och beskriver de inblandade och deras vanor och ovanor med sin alldeles speciella underfundiga humor. Det är spännande och underhållande och mycket av behållningen ligger i dialogerna som GW lyckas väldigt bra med. Helt enkelt en väldigt underhållande läsning där man också får sig en funderare på vad som är rätt eller fel, var går gränsen?

Albert Bonniers förlag 1982

Betyg 4