Silvervägen är Stina Jacksons debutroman. En spänningsroman i långsamt tempo, och det är faktiskt ett tempo jag gillar. Alla böcker behöver inte göra läsaren andfådd, som exempelvis Dan Browns böcker. Här är det Camilla Läckberg möter Karin Smirnoff, om ni förstår vad jag menar. Flickor försvinner, men allt sker i lugn takt.
Vi befinner oss i en norrländsk avfolkningsbygd. När Lelle söker sin dotter, så får han besöka många övergivna hus och byar. Miljöbeskrivningarna är mycket bra. Det enda som oroar mig är att stockholmare kan läsa denna roman och tänka att just det, så är det utanför tullarna. I vindpinade byar sitter de misslyckade människorna som blev kvar när allt vettigt folk lämnade landet. Det finns nog med storstadsbor som tror att Norrland består av jägare som åker snöskoter och lever på bidrag.
Och visst finns det märkliga människor i bokens persongalleri. Inte minst familjen som isolerat sig som "preppers" och med välfyllda förråd väntar på den stora kollapsen, då de ska klara sig när det omgivande samhället faller samman. Det finns ju såna människor i USA, så det kan säkert finnas sådana i Sverige också. Människor som anser att staten bara lurar sina medborgare och att det är upp till var och en att med vapen i hand försvara sig. Om den här familjen hade bott i USA, så hade de utan tvekan röstat på Donald Trump.
Boken innehåller parallella berättelser, men naturligtvis vävs de samman. Stina Jackson gör sitt bästa för att lägga in några "red herrings", men det är inte så svårt att inse vem som är skurken. Det hindrar dock inte att författaren har skapat ett riktigt spännande slut.
Så boken får med beröm godkänt, framför allt för de fina person- och miljöbeskrivningarna.