1940 fastställdes det att två 6-åriga pojkar förväxlats vid födelsen. De två tvingades byta hem. Denna verkliga händelse är romanens utgångspunkt. Berättare är en av pojkarna. Miljön är ett Västerbotten präglat av fattigdom, sträng frireligiositet, småskuren kärlekslöshet. Mörk saga, där tung verklighet, poetisk fantasi och myt samsas. Om kärlekslängtan, om sökandet efter identitet och ursprung m.m.

Betyg 3

Jag läste denna bok när jag var en ovan läsare. Och jag fattade ingenting av denna. Kanske borde läsa om den men det tar emot

Betyg 1

Enquist berättar på sitt säregna vis en historia som klarnar mer och mer från att ha varit verkligt grumlig till en början. Men får vi veta vad som verkligen har hänt? Mystiken ligger forfarande kvar efter avslutad roman. Vilket kan kännas som en befrielse, nästan.

Språket är roligt, intressant och omväxlande. Författaren blandar mästerligt dialekt, "korrekt svenska" och gammelsvenska. En läsupplevelse utöver det vanliga.

Betyg 4

”Att till sist kunna säga: så var det, så här gick det till, detta är hela historien. Men det vore mot bättre vetande. Mot bättre vetande är dock ett bra sätt att inte ge upp. Visste vi bättre, gav vi upp”.

Det hände sig på 40-talet på sjukhuset i Bureå att två pojkar blev förväxlade efter födseln, efter flera år upptäcktes förväxlingen och misstaget skulle rättas till. Nu hade HD bestämt så och så blev det. De två pojkarna blev tillbakaflyttade, de var då sex år. Före utväxlingen hade de varit kamrater, så blev det inte efter.

Berättaren är den ena pojken, som bara är jag, Johannes är den andra. Flera år efter skiftet återförenas pojkarna för att försöka rädda Eeva – Lisa, hon som var fostersyster först till berättaren och sedan till Johannes. De vill rädda henne från fienden som de ser i den kavaljer hon har, men det är för sent, hon är gravid. Berättaren ser Johannes som en förrädare när han avslöjar Eeva - Lisas olycka för mamman i det gröna huset, som först var berättarens, men sedan Johannes.

När Eeva - Lisa ska föda kommer hon till berättaren för hjälp, inte till förrädaren, barnet är dött och pojken får till uppgift att slänga ”döpojken” i sjön, inlindad i ”Norran”. Systern dör men lovar att återvända, han ska bara vänta på tecken.

Romanen bygger på en sann historia, som skedde i byn Hjoggböle, den by där Enquist själv växte upp och de omväxlande pojkarna var kusiner till PEO. Religionen och den straffande guden ligger som en tyngd i bybornas hjärtan, det kan bli för tungt för en pojke att bära. Och när nu människosonen sällan har tid när man verkligen behöver honom då är det bra med en välgörare, så pojken tar hjälp av Kapten Nemo. När man inte orkar med verkligheten kan fantasin bli en tillflyktsort.


Berättelsen grundar sig i händelsen med de förväxlade pojkarna, samtidigt har författaren lagt in mycket av sin egen uppväxt, berättandet växlar i tid så ibland kan det vara lite svårt att få ihop bilden, det mesta lägger sig emellertid när romanen är utläst. Sådana berättargrepp tycker jag om, och jag njuter verkligen av PEOS språk och hans rytm som är mycket behaglig, man dras med. Att sedan pojken berättar på det talspråk som antagligen användes på den tiden i Hjoggböle förhöjer känslan än mer och därtill de målande beskrivningarna av människorna och miljöerna, så är det hela komplett.

Betyg 4