Åh bajs vad livet är tråkigt och trist! Stackars Pettson är på riktigt uruselt humör. Katten vet att det finns bot mot gubbens surhet. En fisketur gör alltid Pettson på gott humör igen. Men Pettson vill inte gå till sjön, han vill helst tycka synd om sig själv. Vilken tur då att Findus är en sån rackare till katt och vägrar ge sig förrän gubben är glad igen!

Detta är en av mina absoluta favorit barnböcker! Den känns väldigt relevant precis nu när november närmar sig. Pettson är grinig över att löven mist sin färg och över kylan som kryper sig allt närmare husknuten. Inget känns roligt längre. Jag kan relatera både till Pettsons tjurighet och Findus frusteration över att gubben inte VILL försöka ha roligt. Det här är en underbar och pedagogisk liten historia och jag kan med gott hjärta ge den en stark femma.

Betyg 5

När man har små barn får man ofta läsa samma böcker ett otal gånger. Detta är ett bra sätt att skilja agnarna från vetet. De böcker som inte håller måttet vill man bara spy på, medan de som är bra faktiskt framstår som mycket bra, vilket de ju måste vara om de pallar för hundra plus genomläsningar. Stackars Pettson hör till denna senare kategori. En mer originell och ändå vardaglig barnbok är svårt att tänka sig. Originell för att den på en fint sätt behandlar dåligt humör utan att bli fjantig och vardaglig för att det är så lätt att känna igen sig. Skildringen av Pettsons dåliga humör och hur det sedan lättar är en glädje att läsa. Och en handbok i hur man tar sig i kragen. Jag misstänker starkt att det var den här boken som inspirerade Per Gessle till sin låt: "Jag går och fiskar, do do do..."

Betyg 4

Bilderna i den här boken är så underbara!!!!!

Betyg 4

Pettson äger.

Betyg 4

Tredje Pettsonboken handlar om att göra någon glad. Här visar Findus upp sina bästa sidor

Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)

Det är en gråmulen höstdag. Gubben Pettson sitter vid köksbordet och surar. Han vill inte göra någonting. Under tiden roar sig katten Findus sig med att utföra konster som irriterar Pettson så pass mycket att han plötsligt får ett raseriutbrott. Ännu värre blir det när katten sedan börjar gunga på en stol, så att den sedan faller med ett brak i golvet. Findus liknas här vid ett barn som inte förstår att en människa oavsett ålder ibland vill vara ifred med sina tankar.

Då kommer Findus plötsligt på en idé. Han tycker att gubben borde följa med honom på en fisketur, något som genast ogillas av motparten. Men kan man inte fiska på sjön, så kan man lika gärna göra det på köksgolvet. Findus tar fram den avlånga grytan och i den ror han med hjälp av två träslevar. Och här vet jag inte riktigt om jag ska jämföra Sven Nordqvists teckningar med surrealistisk konst eller med psykedelisk musik. Här kommer det plötsligt upp de allra märkligaste sorters fiskar. Dessutom kryper de rakt igenom köksgolvet, som om detta inte vore det minsta hinder. Undrar om det verkligen är så hemma hos Pettson eller om detta bara är fantasier hos en katt och där jag tror att den tredimensionella jordgloben i snickarboden också tillhör dessa inslag.

Findus liknas ännu mer vid ett barn när han genom att låtsas falla och skada sig i vedboden lockar ut Pettson att hämta metspöt. Men nu handlar det mer om det utstuderade barnet som vet exakt hur det ska bete sig för att få föräldern att släppa det den håller på med, för att slutligen få den att göra det barnet vill. Och här ändras plötsligt berättelsens sätt att vara från att bjuda på en rejäl dos ilska till att nu plötsligt bli snäll och human. Snart sitter de båda i ekan och ror – och det är nu som Sven Nordqvist plötsligt fångar in höstens alla nyanser i sina bilder. Från att jag tidigare tyckt att berättelsen varit tråkig med tanke på vad katten och gubben åstadkommit i tidigare böcker i serien, börjar jag genast tycka om den. Vet inte om författaren med avsikt valt att göra den här berättelsen för att förklara det där med dåligt humör. Men om han gjort det har han i så fall lyckats bra utan att behöva bli petig och överdrivet pedagogisk.

Betyg 4

Findus vill fiska. Pettson vill inte. Han vill hellre sitta vid köksbordet och vara på dåligt humör. Men Findus ger sig inte. Tredje boken bjuder lite väl mycket på inre känslor. Men på slutet löser det sig och blir bra igen. I slutet av boken finns många fina bilder, där man verkligen fångat in hösten och dess olika nyanser.

Betyg 4