13 åriga Oscar bor med mamma i Blackeberg. Oscar mobbas och kommer hem varje dag och skäms. Han tvingas förnedra sig själv för att slippa bli slagen och hans hat växer. En kväll går han ut i skogen och avreagerar sig mot ett träd, med en kniv. Dagen därpå basunerar tidningarna ut nyheten om ett mord på en pojke, inte långt från den plats där Oscar var. Detta förleder Oscar att tro att han telepatiskt (eller på något annat sätt) varit del i mordet. Han föreställer sig att han kan döda folk bara genom att tänka. Detta är bakgrunden när Oscar träffar grannflickan Eli som förändrar både hans liv och hans syn på sig själv. Eli är själv mycket speciell. Hon kommer ut endast om natten, hon äter aldrig och dricker inte. Vanliga vardagliga leksaker facinerar henne och Oscar förförs av hennes mystik. Samtidigt sker fler och fler mord....
Första intrycket John A Lindqvists debutbok var härligt. Liksom de flesta andra recensörer fängslades jag av att han vågade skriva inom en genre som alltför oftast tillhör amerikanare, som King. Att föra in en vampyrhistoria i en toksvensk förort var nyskapande och inspirerande. Oscar beskrivs mycket realistiskt och hans kamp mot mobbarna är bland det bästa man kan läsa om mobbning, idag. Tyvärr måste jag säga att jag blev en smula besviken. Det är uppenbart att författaren inspirerats av Stephen King, flera typiska moment går igenom, liksom språkliga liknelser som inte direkt är sällsynta. Det som skiljer de båda författarna åt är allvaret. King skriver genomgående med glimten i ögat, medan Stand up komikern verkar ha glömt leendet kvar på scenen. Historien förlorar mycket på denna stela stilkänsla. Å andra sidan är detta Lindqvists debutroman och jämför man den med Kings debutroman (Carrie) är Lindqvist på en helt annan nivå än King. Men berättelsen förlorar inte bara pågrund av bristen på humor. Det är en splittrad historia som är mycket tät i början, men blir allt mer rörig mot slutet. Oscars kamp mot mobbarna hamnar tyvärr i andra hand, vilket förstör lite av den spänning som författaren byggde upp i början. Jag föredrar när författare avslutar sina påbörjade ideér, men här tycks det närapå omöjligt, för Lindqvist har placerat in för många historier, att han inte kan fullfölja dem. Många av sidohistorierna känns dessutom orealistiska (jag vet att en skräckroman aldrig blir realistisk, men det är skillnad på att övertyga läsaren och skrämma henne, som King gör). Oscars syn på sig själv och andra förändras genom hans vänskap med Eli, men det blir antiklimax när den förändringen inte leder någon vart.
Det finns alltså en hel del brister i "Låt den rätta komma in", som säkert delvis kan förklaras med att det är författarens debutbok. Jag kommer läsa alla hans nästföljande böcker, och det är ju på sätt och vis ett bra betyg i sig. Men trots det kan jag inte ge romanen mer än en trea i betyg. Nyskapande javisst, men b-films slutet håller inte.
Första intrycket av denna debutroman av standup komikern John. A. Lindqvist var fantastiskt. Äntligen dyker en deckare upp med skräck inslag. Det är inte ofta man stöter på sånt, och särskilt inte inom den svenska litteraturen. Historien om mobbade Oscar och hans speciella vän Eli är dessutom en gemomgående läsglas upplevelse. Oscar beskrivs finstämt men starkt och det gör även hans relation till mamman. Vidare är detta en skräckroman av klass som väver in skräcken i en ovanligt svensk miljö.
Men det finns också stora nackdelar med denna roman. Först och främst märks det tydligt vem författaren inspirerats av. Stephen Kings stil är i det närmaste kopierad på sina ställen. Detta kan vara både bra och dåligt, men jag upplever det tröttsamt. Skillnaden mellan dessa två författare är nämligen glimten i ögat. Det är förvånande att komikern Lindqvist inte skriver mer humoristiskt än han gör. Detta drar ner betyget åtskilligt. Dessutom upplever jag att författaren påbörjar alldeles för många historier, vilket ger boken ett splittrat intryck. Den starkaste historien (den om Oscar och Eli) betonas bra i början, men blir svagare ju längre man läser. Många av sidohistorierna känns dessutom orealistiska (jag vet att en skräckroman aldrig blir realistisk, men det är skillnad på att övertyga läsaren och skrämma henne, som King gör). Oscars syn på sig själv och andra förändras genom hans vänskap med Eli, men det blir antiklimax när den förändringen inte leder någon vart. Jag kommer säkert skriva mer om denna roman. Men helhetsintrycket var detta; författaren vågar skriva en roman inom en mindre vanlig genre. Han gör det oftast bra, men en smula splittrat. Hans berättelse saknar dock humor, vilket gör att kvalitén på historien sjunker. Vidare känns hans bok en smula pretiantiös (vilket dock är typiskt eftersom han är debutant). Sammantaget är boken läsvärd och får en treaplus. Jag kommer läsa mer av författaren.