De rätta elementen fanns ju där redan i början och jag hoppades innerligt att författaren skulle utveckla boken i rätt takt och sakta men säkert låta spänningen stegras. I stället gör boken en omsvängning efter ungefär halva boken och blir en relationsroman om arbetskamrater på jobbet med den sexuellt hämmade Petrus som störs sig på den lyckade vackra arbetskamraten Martina. När jag först läste bakgrundstexten associerade jag först till Olov Svedelids mycket spännande klassiker: " Jag kommer och hämtar dig" samt till sjuttiotalsfilmen och tillika rysaren "Someones watching me/ Förföljd" där en ung Lauren Hutton förföljs av en galen granne som bryter sig in i hennes lägenhet och där det blir riktigt otäckt på slutet. Av någon anledning associerade jag till boken och filmen när jag läste ovanstående bakgrundstext. Men Osynlig närvaro är långt ifrån i samma klass som dessa klassiker. Först och främst hade jag önskat att Susanne Schemper gjort Petrus till en psykotisk galning som absolut antingen skulle "ha" Martina/ eller döda henne, sedan att man inte så tydligt i början fick veta att det var just han som tog sig in i hennes lägenhet, hon hade andra personer i sin närhet som också fattade agg mot henne. Spänningen hade för mig stegrats av att inte veta vem som smyger omkring inne i min lägenhet, kanske på natten när jag ligger och sover. Det största problemet är dock det faktum att det blir aldrig riktigt spännande. Jag har läst flera som skrivit vilken spännande och otäck bok det här är, jag undrar- var fanns den spänningen? Har vi ens läst samma bok? Nu ska jag inte vara alltför negativ. Spänningen finns där något i början, men trappas sakta men säkert av helt och slutet ska vi inte ens tala om. Det var så långt ifrån spännande som man överhuvudtaget kunde komma. Är det en thriller då ska det vara spännande, otäckt. Jag vill ändå ge Susanne Schemper en eloge för att hon idag skrivit något så ovanligt som en faktisk thriller utan poliserna och deras förbannade privatliv som finns med i nästan varenda svenska deckare och där nästan alla är skrivna efter en och samma mall. Jag tycker mycket om det faktum att det här inte är en polisdeckare och jag hoppas innerligt att Schemper utvecklar sig till nästa bok. Skit i relationer och satsa mer på spänningen, de rätta elementen finns ju där, men satsa på att det blir riktigt spännande och otäckt, så kommer det också bli ett riktigt bra slutresultat! Bra uppläsning av Kerstin Andersson däremot!
Just den här boken är ingenting som jag direkt kan rekommendera men jag vill absolut läsa fler böcker av författaren i framtiden!

Betyg 2