Vissa personer har en genetisk belastning som gör att de måste riskera livet för att känna att de lever. Förr kunde de bli upptäcktsresande, guldgrävare eller ta värvning i främlingslegionen. Nu står inte dessa alternativ till buds utan dagens våghalsar hänvisas till äventyrssporter som bergsklättring, extremskidåkning eller fallskärmshoppning. När det blir för tryggt och säkert måste de hitta på nya extrema varianter av farliga "sporter".
Rasmus Fredriksson är fallskärmshoppare, en av de bästa i Sverige. Vid ett hopp utlöser han inte skärmen, men den automatiska räddningsutlösaren löser ut och räddar livet på honom. Ingen förstår varför, men alla vet att en elithoppare inte gör sådant av misstag, så han blir av med hoppcertifikatet. I samma veva träffar han Camilla, en hopptjej som också åker snowboard och surfar. De blir ett par, men Rasmus kan inte engagera sig i förhållandet. Han kan inte engagera sig i någonting, och han har avbrutit sina läkarstudier. Camilla pluggar stenhårt till journalist och kompisen Emil är på väg att göra sig ett namn i politiken. Rasmus har inget jobb utan flyter bara omkring, hoppar fallskärm och lever på ett arv. Han är superintelligent men vill inget. Camilla försöker nå honom, men han är som i en bubbla, ljuger, slingrar sig och kan inte uttrycka några känslor. Ä-ordet kommer inte över hans läppar och Camilla är "rätt tjej vid fel tidpunkt" som han säger. Han är kort sagt en jävla idiot när det gäller relationer och saknar inte kon förrän båset är tomt. Hans livsinställning kommer fram i ett samtal med en kompis:
- Det är kanske ett medvetet val.
- Vadå för val?
- Att man vet att detta är fel och väljer det.
- Varför då
- För att det ändå inte spelar någon roll.

Boken är indelad i tre avdelningar, Sommar, när Rasmus träffar Camilla och de hoppar fallskärm och vågsurfar. Hösten, när de bor ihop i Sthlm och Camilla pluggar. Vintern, då allt strular till sig och Rasmus ballar ur. Alla avsnitten är onödigt långa och lite tjatiga, men jag tycker att mittavsnittet är det bästa.
Som så ofta hos manliga författare finns inga försonande drag hos deras karaktärer. Kvinnliga författare idealiserar ofta sina hjältinnor, åtminstone förstår man varför de är som de är och innerst inne har de ett hjärta av guld (eller iaf med förgyllda kanter...) Men Rasmus förstår jag inte. Han är inte elak eller grym, bara okänslig och.... knepig helt enkelt. En tidigare olycklig kärlek förklarar inte beteendet. Han påminner en del om Houellebecqs Michel, men där är kärleken den förlösande kraften som får honom att leva upp. Rasmus bara går omkring i sin bubbla.

Språket är modernt och samtida med anspelningar på verkliga händelser. Mycket dialog och associationer till samtida kultur. Strofen från Eagles Hotel Califonia, "You can check out any time you like" sitter som en smäck när han vill beskriva hur det är att komma hem till den lilla byn där alla vet allt om alla. (Stofen fortsätter "but you can never leave")

Men nyckelstrofen är Camillas. "Fattar du hur jobbigt det är att vara den som älskar mer."

Been there, done that.

Betyg 4