Sofi har fått möjlighet att under en månad bo på ett kloster i Normandie där hon ska skriva ett bidrag om Marguerite Dumas till en antalogi om kvinnliga författarikoner genom tiderna. Hon ser mycket fram emot det då hon är i ett stort behov av att komma bort från Sverige och från Björn, hennes man.
Hon håller på med ett långt brev till honom. När hon väl kommer fram till klostret: Abbaye Sainte Marie des Plaines får hon snart veta att hon kommer bli helt ensam om kvällarna och nätterna i den stora flygelbyggnad som ska bli hennes. Med ens känns den gamla byggnaden skrämmande. När hon under en vandring genom klostret hittar en minnesplats där man hedrar de kanadensiska soldater som fängslats och sedan mördats på klostret under andra världskriget börjar oron bubbla upp till ytan för henne. Som en besatthet börjar hon söka information om vad som hände med soldaterna. Med ens tycker hon sig skönja en soldats klädsel på klostret. Hon tittar på filmer från kriget. Ser unga tyska pojksoldater, vissa som liknar hennes egen son, Axel...
Sakta börjar verkligheten att lösas upp för Sofie.
Är klostret hemsökt eller håller hon helt på att förlora förståndet?
Och var finns egentligen hennes man och son? Väntar de på henne hemma i Sverige?, eller har något tidigare hänt som hon lyckats förtränga?
En mycket spännande och gripande roman om en kvinnas gradvisa, mentala förfall. Den är mycket realistiskt skriven och det känns som om jag som läsare är med Sofi på klostret i Normandie.
Utan tvekan en av Maria Ernestams bästa romaner! Den här kan jag varmt rekommendera!

Betyg 4