Det första Sven Nordqvist fångar in för att skapa julstämning är snön. Det har snöat hos Pettson en längre tid och det har dessutom varit kallare än vanligt. Pettson har med det inte haft någon lust att varken skotta snö, handla julmat eller skaffa sig en julgran. Men nu när vädret blivit något mildare och det dessutom är dagen före julafton känner han att han måste ta itu med allt det där. Hade nu Pettson nöjt sig med att bara skotta snö och istället letat efter granris att pryda trappan med efter det att han handlat mat, då hade den här berättelsen inte varit fullt så tragisk.
Men nu ger han sig in i skogen och råkar slinta till med kälken – och Findus som inte förstår att det här är en olyckshändelse vill nu plötsligt se mera konster. Men när han ser sin husbondes fot i paket och får höra att det varken kan bli mat eller julgran, då inser han plötsligt katastrofen. Faktiskt måste katten också ta hand om köksgolvet. Det ska både tvättas och torkas. Det senare är något som inte katten vill. Men hur ska de göra med julgranen? Pettson är en uppfinningsrik gubbe och med hjälp av grankvistarna han fixat i skogen, en pinne och diverse prylar lyckas han skapa något som ska föreställa en gran.
Nästa stämningsskapare blir julmaten. Det är julaftons morgon och Pettson kokar gröt. Då kommer grannen Gustavssons pojke – och snart får han höra hela historien om hur det gick till när Pettson skadade foten. Pettson ber honom om en korg ved och en kanna mjölk och snart har han inte bara med sig det, utan också en korg med julmat samt ytterligare grannar som vill höra om olyckan.
Snön är något jag klarar mig utan. Den ställer bara till med besvär när man ska förflytta sig. Inte heller bryr jag mig om någon särskild sorts mat bara för att det är jul. Visst är Sven Nordqvist duktig på att berätta. Men det jag är rädd för är att han här har skapat en julberättelse i raden av andra. Något som jag precis som snön och alla dessa andra måsten lika gärna kan vara utan nästa år.