Jack har mer tid än pengar och tycker att charterturister är töntar. Nu är det dags att ta resandet till en ny nivå, bortom att simma med delfiner och bungyjump. Han skall resa till Indien över land längs det bortglömda The Hippietrail. Vad kan gå fel? Ilskna au pairer, New Age, Delhi belly, check-bedragare och en lagom dos tantrisk Kama Sutra är en del av grejen. Men är det inte lite för mycket av en slump när resenärer tycks försvinna eller dö?
Utdrag ur boken:
Det var inte så att jag ogillade charterturister. Känslan var mer ett glödande hat blandat med bottenlöst förakt. Deras barnmatsliknande bufféer, UV-skadade hudar, enorma badhanddukar, fåniga solhattar, smaklösa hotell, att de köade för att köpa souvenirer och själva luften de andades var provocerande. Inte nog med att deras närvaro sabbade min dagsbudget. På bara några år hade de förvandlat hela Bali till en kitschigt pyntad trädgård. I mörkret kunde jag se mätta och småfulla charterturister navigera mellan tingeltangelstånd på en gata mer upplyst av ljusgirlanger än av gatlyktor. Den ultimata lyckan i deras liv var strandbungalows med polerade granitgolv, aircon, kingsizesängar, poolutsikt och minibar. De hade inte en aning om att det var Flores längre öster ut som var grejen. En orörd ö med hyddor på stranden, havssköldpaddor, Full Moon Party... och bara backpackers.