Jag vet inte hur jag ska inleda redogörelsen över de tankar som denna harlequinroman givit upphov till. Jag tror att jag börjar med upprinnelsen till varför jag överhuvudtaget tvingade mig att genomlida läsningen av denna diaboliska skrift. Skälet till varför jag (utan att vara satt under pistolhot) gick iland med detta projekt härrör från att jag förra nyårsafton lovat att i analyserande syfte läsa en harlequinroman. Och detta för att jag av ren självinsikt förstod att jag fortsättningsvis inte kan döma ut en hel ”litteraturgenre” utan att ha tagit del av åtminstone en ”roman”. Nu har jag emellertid gjort detta och jag kan givetvis inte förneka att jag innan läsningen hade rikligt med fördomar gentemot harlequinromanerna. Trots detta försökte jag beveka min förförståelse och lämna dessa bakom mig för att så fördomsfritt som möjligt ge mig i kast med läsningen. Valet av harlequinroman var i sig helt okomplicerat - jag gick till en andrahandsbutik, blundande och greppade en bok ur ”harlequinlådan”, betalade en krona och begav mig hemåt med boken ”Ett regn av lätta kyssar” gömd i jackfickan. Det tog mig likväl mer än fyra månader innan jag lyckades uppbära den nödvändiga kraft som behövdes för en genomläsning. Sagt och gjort, nu har jag läst min första harlequinroman och här kommer en redogörelse för detta högst intressanta möte (med en helt ny värld).

”Ett regn av lätta kyssar” är berättelsen om Charlotte Fox, en ung (22 år), ambitiös radiopratare med högtflygande karriärdrömmar. I bokens upptakt träffar hon av en händelse Richard Dovale på ett fik i Kapstaden. Richard är en stormrik och övermänskligt tvålfager arvtagare till ett av Sydafrikas största diamantimperium. Charlottes rättframma och okonstlade attityd förbluffar den annars så misstänksamme Richard. En tid efter detta första möte träffas de båda på nytt, denna gång (oförhappandes) på en firmafest varvid Charlotte dumpar sin otaktiske pojkvän (ytterst slentrianmässigt beskriven) till förmån för den oemotståndlige Richard. Efterhand inleder Charlotte och Richard ett lycksalig kärleksförhållande där läsaren ges åtskilliga tillfällen att riktigt gotta sig åt det osannolika kärleksparets fantasieggande sängkammarkonster. Gradvis börjar dock de strikta konventionerna göra sig påminda vilket tycks resultera i ett omöjliggörande av förhållandet… Slutar det lyckligt då? Ja givetvis, Charlotte äktar den burgne Richard och bröllopsklockorna ringer i takt med de tårar som nu strilar ned längst läsarens, av tårar, fuktade kinder. Eller inte, för det här är skräplitteratur av det värsta tänkbara slaget. Ett hån mot allt intelligent liv, en styggelse av fruktansvärda mått - ett gyckel helt enkelt.

Vad är det då som gör denna bok så erbarmligt dålig? Jag inleder med att konstatera att personbeskrivningarna är enormt klichéartade – människorna känns inte verkliga och deras samtal schablonmässiga och konstlade. Vidare förmedlar storyn en i grunden patriarkal människosyn där mannen är satt som norm och utrustad med självsäkra manér, pengar och egensinnig karaktär. Kvinnan däremot beskrivs mer ifrån sitt utseende – hon är vacker och vill med alla tänkbara medel behaga sin rike man. Nu är emellertid denna roman förvånansvärt fri från moraliska pekpinnar och Charlotte har faktiskt, inledningsvis, en egen vilja – en vilja som t.o.m. går emot Richards ibland. Men det är bara inledningsvis, för när hon väl binds tätare vid Richard ger hon upp sig själv för att tillfredsställa den rike diamantmagnaten. Avslutningen på romanen är kännetecknande för detta. Då paret just har ingått äktenskap med varandra står följande att läsa:

”Han skulle bli en man som betedde sig som om han ägde henne, förstod Charlotte, men underligt nog hade hon inget emot det”.

Inget emot det! Vad är det egentligen för mähä det är frågan om – en självvald träl? Vidare beskrivs Charlotte som ett viljelöst villebråd som helt utlämnar sig åt Richards orubbliga händer. Eller vad tycks om följande beskrivning av en kyss:

”Hans läppar var så varma när de började retas med hennes mun. Girigt öppnade hon den och rös sedan när hans tunga gled in. En hand lyftes för att varsamt smeka bort jackan samtidigt som hans kyssar förflyttade sig ner till halsgropen. Charlotte darrade hjälplöst när han kysste henne där.”

Jag tycker fortsättningsvis att berättelsen utspelar sig en paradisisk låtsasvärld där inga yttre konflikter existerar. Skådeplatsen för berättelsen är ju trots allt Sydafrika, ett land där den sociala misären är utbredd bland huvuddelen av befolkningen. Av detta syns emellertid ingenting, inte en enda mörkhyad människa förekommer i berättelsen trots att 70 procent av landets befolkning är just mörkhyade. Inte ett uns av socialrealism eller kritik av de rådande orättvisorna förkommer och det gör berättelsen reaktionär, osmaklig och faktiskt rätt farlig.

Jag undrar så smått i min förbistring vem som egentligen kan uppskatta detta avskräde till litteratur? Okej för att boken är lättläst, men vem kan på allvar finna nöje i att ta del av kväljande sängkammarskildringar och förtäckt sexism? Inte jag i alla fall.

Man ska dock ha klart för sig att denna litteratur når ut till väldigt många läsare och därmed är en icke oansenlig ”maktfaktor” i samhället. Harlequinböcker säljs i nästan hundra länder och på 27 olika språk. På Harlequins hemsida kan man exempelvis läsa att böckerna förra året sålde i 148 miljoner exemplar vilket motsvarar ofattbara 4,5 böcker/sekund! Över 50 miljoner människor läser årligen dessa böcker och mer än två originalverk upphandlas varje dag av förlaget. Och jag tror inte att världen blir bättre av det. Snarare vill jag hävda motsatsen – de fyller samma funktion som dylik förströelselitteratur gör i George Orwells 1984. För varje harlequinroman skrivs efter strängt hållna ramar och format. De ska innehålla vissa standardkomponenter som hör till respektive serie, typ: första möte – eggande förspel – kärlek – bakslag – lyckligt slut. Förlaget ger även riktlinjer åt författarna i så kallade guidelines, som kortfattat beskriver vad en Harlequinroman bör och inte bör inrymma.

Betyget blir en etta och om jag kunde dela ut en överkorsad etta hade jag inte tvekat. Jag tycker att det här är idealbilden av ”Onda sagor” (om jag nu får hänsyfta till en titel av Pär Lagerkvist).

Betyg 1