Finna sig Agnes Lidbeck 2017 Norstedts Förlag



Hört mycket om och med Agnes Lidbeck och blivit mycket intresserad av att läsa hennes roman, men det blev inte riktigt som jag tänkt mig. För mig ska det vara ett nöje att läsa, det blev det inte. Språket är komprimerat och det hela var mycket negativt. Samtidigt kan jag inte säga att det var dåligt och jag skulle inte vilja var utan denna läsupplevelse. Det är komplicerat

”Ett skeende blir relevant först när det får konsekvenser. Därför börjar berättelsen i stunden när kvinnan blir mamma. Innan dess har det varit en saga för barn, utan logiska restriktioner, med surrealistiska inslag och med många möjliga slut.”

Anna och Jens får barn, de ska båda vara delaktiga i barnet, därför pumpar Anna ut bröstmjölk som Jens sedan matar Harry med, men Anna är inte bekväm med att Jens iakttar proceduren, det känns förnedrande. Anna är ängslig över det mesta, över Harry, över om hon ska känna moderskänslor,om hon fortfarande är attraktiv. Efter fyra år får de Hedda, Agnes skriver att Jens gör Anna gravid.

Så går tiden, eller släpar sig fram, för så känns det som Annas liv gör. Hon gör inget av impuls eller glädje, hon känns styrd av en regelbok. Hon tänker mycket på hur hon ser ut utifrån, hur före detta män skulle se på henne som om hon är iakttagen hela tiden. Äktenskapet verkar gå i stå, Jens är för det mesta tråkig i Annas ögon och hon verkar ha svårt att bestämma sig om det är bra eller dåligt. Så tar hon sig en älskare, Ivan en äldre man och så skiljer sig Jens och Anna. Anna flyttar ihop med Ivan som blir sjuk, från att varit mor och älskarinna, blir nu Anna vårdare..

Finna sig, kan tolkas på flera vis, finna sig eller finna sig (själv), författaren är lite klurig här och ger inget svar, vilket är bra. Anna anpassar sig efter en roll hur hon tror att hon ska vara, en roll som mor, en som yrkeskvinna som vi vet minst om, en som älskarinna och till sist vårdare. Ska man tycka synd om henne, vet inte, hon vill hela tiden vara någon annan, ser sig själv utifrån. Vem ska man skylla på att hennes liv bara går henne förbi, kanske bara henne själv, ingen tvingar henne. Sorgligt att aldrig riktigt finna sin egen roll, att vara upptagen med att duga så man inte märker att livet pågår.

Det har diskuterats om detta är en feministisk roman, att det är patriarkatet som förtrycker den stackars Anna, det värjer sig Agnes Lidbeck ifrån. I de intervjuer jag lyssnat på säger hon att i Sverige 2017 finns inga juridiska ramverk som förtrycker kvinnor, att kvinnor i dagens Sverige kan göra sina egna val och att man kan vara sin egen slav.

Tyckte jag om det här? Inte medans jag läste, men efteråt började tankarna, varför retade jag mig så mycket på Anna? Kände bara att hon gjorde sig till ett offer, varför såg hon inte sina barn, sin man, bara så upptagen av att duga, duga till vem? Antagligen till henne själv. Som alltid med att man bara får veta en sida av berättelsen så blir jag nyfiken på hur de övriga upplevde det, nu var det här berättelsen om Anna, fann hon sig?

Betyg 3