Domaren Ian McEwan 2014, i översättning av Niclas Hval 2015 Blombergs bokförlag

”När en domstol avgör en fråga som på något sätt … rör ett barns uppväxt … måste alltid barnets välmåga väga tyngst i domstolens ögon.”
Kapitel 1 (a) i barnavårdslagen The Children Act 1989

Den medelålders överrättsdomaren Fiona May befinner sig i sin lägenhet i London, i sin hand har hon sitt andra whiskyglas, det hon funderar över nu är om hon ska ta ett tredje. Men egentligen har hon mer allvarliga problem som ska lösas, både privata och i arbetet som överdomare.

Hennes man har precis ställt ett ultimatum och i arbetet ska hon avgöra i ett skilsmässomål där föräldrarna inte är eniga om döttrarnas uppfostran. Hos fadern en mer sträng och religiös, medan modern har en lite friare syn på barnens uppfostran.

Mitt i alltihop ringer Fionas telefon, det gäller ett brådskande fall med en cancersjuk pojke, där hans föräldrar och även han själv nekar till blodtransfusion på grund av att de tillhör Jehovas vittnen. Tiden börjar bli knapp, och sjukhuset vill ha ett domstolsbeslut på att de har rätt att sätta in behandlingen mot föräldrarnas vilja. Fiona bestämmer sig för att göra ett besök på sjukhuset.

Inte ett lätt avgörande, men ett intressant dilemma att bygga en roman på. Vid första tanken är det lätt att fördöma föräldrarna som så envist håller fast vid ett beslut som antagligen kommer att kosta deras son livet, och sonen då är han tillräckligt vuxen för att ta det beslutet? Om tre månader är han myndig och har då fått besluta själv, men just nu förlitar han sig på sin tro och föräldrarna.

Detta har varit en destruktiv familj som kommit på fötter tack vare att de förlitat sig på Jehovas vittnen och Gud, och då blivit omslutna av dess gemenskap som i sin tur innebar att föräldrarna kom varandra närmare. Sonen har då välkomnat den trygghet som det medförde. I sonens fall kan det möjligtvis vara den nya livssituationen mer än det religiösa som gör att han förlitar sig på tron. Är det Gud som räddat deras liv eller de två Jehovas Vittnen som knackade på, eller är det de själva? Egentligen spelar det inte så stor roll, intill nu, när tron kan få allvarliga konsekvenser. I Jehovas Vittnen är tron stark på att blodet är heligt, som livet. Det är en gåva från Gud som inte får besudlas. Ja, tror du så starkt att själen finns i ditt blod, vill man ha en annan själ?

”Att blanda sitt blod med blodet från ett djur eller en annan människa är att förorena det, besudla det. Det är att förkasta Skaparens underbara gåva. Det är därför Gud uttryckligen förbjuder det i Första och Tredje Mosebok och i Apostlagärningarna”.

Här får man något att fundera över och jag uppskattar när man i en historia kan se nyanser. Det är så lätt att döma vid första ögonblicket, men om man funderar djupare så träder en annan bild fram, detta har författaren lyckats med mycket bra, att så frön och belysa från fler håll. Alla våra handlingar får konsekvenser, på ett eller annat vis, ibland väldigt oväntade.

Betyg 3

Kristina Adolphson räddar en i mitt tycke ganska bra grundidé till roman som förstörs av författarens ändlöst långa monologer som inte direkt för historien framåt. Så föredrog jag också Fionas egen historia framför den om Jehovas vittnen. Slutbetyget blir en 3:a för mig. Bitvis skaplig, bitvis seg och handlingsfattig!

Betyg 3