Det brinner på berget

Som i alla Anita Desais berättelser handlar det om människors försök att nå varandra, att förstå varandra, eller som det också kan vara - om rena motsatsen, om den bryska nödvändiga avskärmningen, om ensamheten som efterlängtad refug, om uppsökandet av den alldeles egna platsen, jagets centrum, ett någonstans där man slipper ifrån allt det ytliga och åtminstone kan försöka kasta loss från omgivningens idiotiska tankelåsande konventioner.

Huvudpersonerna i Anita Desais berättelser är alltid fundersamma själar som man lär känna efter bara några sidor, de kliver raka vägen in i ens hjärta. Och man minns dem för evigt. Den mästerliga romanen Det brinner på berget handlar om den gamla lite högfärdiga och förnäma damen Nanda som äntligen har lyckats dra sig tillbaka i lugn och ro efter ett hektiskt liv.

Nu bor hon avsides högt uppe på ett berg i ett stort hus med veranda och hänförande utsikt över slätten nedanför. De enda hon träffar är kocken som lagar hennes mat och brevbäraren som passerar varje förmiddag. Så får hon veta att hennes dotterdotterdotter Raka ska komma och bo hos henne över sommaren för att bli bra från sin sjukdom. Nandas första reaktion är inte glädje, hon vill inte sköta om något barn nu igen. Raka kommer ändå och hon är en ovanlig flicka. Hon söker inte gammelmormors sällskap utan går hellre för sig själv, ger sig ofta iväg långt bort, sysslar med helt egna projekt som fullständigt fyller hennes dag.

Nanda börjar ana att de är ganska lika, barnbarnsbarnet och hon. Men inte ens det går att förklara för Raka, inte ens ett sådant enkelt konstaterande är oproblematiskt i Rakas kompromisslösa värld.

Den tredje huvudpersonen är Ila, en intensiv gammal vän till Nanda, hon bor i byn nedanför bergssluttningen, hon hörs sällan av men ibland formligen tvingar hon sig till att få komma på besök.

Kring dessa tre växer - det har man till att börja svårt att ana - en mycket dramatisk händelseutveckling fram - som också motiverar bokens tankeväckande titel.

Medelbetyg: 3 (1 röster)