Alla har vi nog vårt speciella förhållande till Estonias förlisning den 28 september 1994. Själv hade jag just påbörjat min militärtjänstgöring vid ING 3 i Boden då jag nåddes av beskedet vid morgonuppställningen den 28 september. Då jag vid det tillfället genomgick vakttjänstutbildningen gavs jag i uppdrag att hala alla regementets flaggor på halv stång, något som ytterligare förstärkte känslan av sorg och bedrövelse. Jag är dock ingalunda unik i det att jag i detalj kan minnas var jag befann mig när jag nåddes av beskedet om fartygskatastrofen, jag delar säkerligen denna upplevelse med åtminstone fem miljoner människor bara i Sverige. Emellertid fanns det bara 137 människor som efter olyckan kunde vittna och händelseförloppet och om hur det var att befinna sig i händelsernas centrum – Kent Härstedt var en av dem.

I boken ”Det som inte kunde ske” berättar Kent Härstedt om sina egna upplevelser från det att fartyget lämnade Tallinn en blåsig septemberkväll fram räddningen, ankomsten till Mariehamns sjukhus och det mödofyllda arbetet med att åter finna balans i tillvaron. Redogörelsen av själva förlisningen är mycket skrämmande att ta del av. Beskrivningen av olycksförloppet är livaktigt och den utdragna kampen för överlevnad i det kalla vattnet och i räddningsflotten är fortsättningsvis plågsam att konfronteras med. Härstedt är i boken mycket kritisk till hur massmedia och vissa journalister taktlöst kom att bevaka och ansätta de överlevande och efterlevande. Härstedt är emellertid inte enbart bitter i sin berättelse utan poängterar även hur tacksam han är för all den medmänskliga värme som han blivit bemött med i samband med händelsen på Östersjön.

Det är inte ofta som jag sträckläser en bok, men Härstedts redogörelse var omöjlig att lägga ifrån sig då jag väl börjat ta del av den. För alla er som är intresserade av att veta hur det var att befinna sig ombord på M/S Estonia under olycksnatten och hur det kan kännas att vara en av de ”överlevande” kan jag verkligen rekommendera Härstedts förbehållslösa berättelse.

Till en början avstod jag från att sätta ut något betyg på denna bok då det känndes konstigt och osmakligt att betygsätta redogörelsen av en händelse som kostade 852 människor livet. Men vid närmare eftertanke har jag ju satt betyg på böcker som behandlar teman som de två världskrigen, moskvaprocesserna, förintelsen etc. Så det får bli ett betyg trots allt och betyget blir en fyra.

Betyg 4

Jag har också svårt att sätta något betyg på boken. Men iallafall så är den informativ. Även om man aldrig kan sätta sig in i den situationen Kent och de andra som var med i katsastrofen upplevde så kan jag känna en klump i maggropen när jag läser boken.

Man får ett itet "hum" över vad det handlar om. Dessutom om hur vargaktiga vi andra är som slänger oss över nyhetsartiklar om katastofer och dessa journalister som gör allt för att få den smaskiga historien. Här får man se människan bakom de stora rubrikerna.

Boken binder ihop allting. Tragedin får form. Kent Härstedt ger sin bild och sina minnen om den fruktansvärda katastrofnatten.
Boken berör men får mig ändå inte helt fast.
Kent berättar också om livet efteråt. Om hur livet förändras som överlevare, om massmedias jakt på såväl överlevare som på offer, om vägen tillbaka till ett normalt liv. Denna del tycker jag står och stampar, upprepar sig och känns långtråkig.
Boken innehåller stavfel.

Betyg 3

Det här är en intressant bok som ger en inblick i Estoniakatastrofen. Första hälften av boken handlar som själva olyckan och väntan på räddningen. Andra delen av boken handlar om tiden efter olyckan. Själv tycker jag att första halvan av boken är den bästa. I andra halvan känns det som att det är mycket upprepningar och boken tappar tempo.

Betyg 3

Ibland gripande, hela tiden intressant, välskriven och att det fanns en gnutta socialdemokratisk propaganda med må vara honom förlåtet.
Helt okej men inte mer.

Betyg 3

Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)

Jag följde tyvärr på nära håll. Kent Härstedts omgivning. Både de som läste med honom och de som på annat sätt kom i kontakt med honom.
Det är märkligt att en människa kan bli så förtalad av sin omgivning när det enda han gjorde var att hålla sig vid liv vid en utav de värsta båtkatastroferna i Sveriges historia.
Boken berör hur utsatta de blir av journalisternas hysteri och okänslighet.
Boken ger en bra bild av vad som hände under de dygn och veckor, som präglades av Estonias förlisning.
Och den är ett omistligt dokument över 90-talets historia, som saknar historieskrivning.
Mycket dokumentation, men lite sammanställda röster och intryck över vad som har hänt mellan 1980 och framåt. !960 och 70 talet lyser även med vita fläckar.
Läs eller låna den här boken och upplev det vi gjorde då,

Betyg 3