Vägen ut, Harry Martinson Bonniers förlag 1936


När vi lämnade Martin i slutkapitlet i ”Nässlorna blomma” befann han sig på ålderdomshemmet, en lugn tid, en lyssnandets tid. Året är nu 1917 och Martin ska snart konfirmeras, efter det har kommunen inte längre något ansvar för honom.

Martin är på gården Ekevik där han tom får en mindre lön, för att som de hoppas sporras till en vidare anställning. Ekevik hör till ett av de bättre ställen Martin varit på, husbonden Herr Eskillsson är vänlig och Martin tycker bra om honom. Det ska visa sig längre fram när Martinson får sitt nobelpris att husbonden Eskillsson som heter Elof Nilsson i verkligheten, skickar ett gratulationstelegram till sin ”dräng”. Även om Martin har det så bra en dräng kan ha så gnager en oro i kroppen, han längtar ut, längtar efter att bli vuxen, hans största längtan är att gå till sjöss och kanske ta sig till Amerika, för att återse sin mor.

Så han gör som han många gånger gjort förut och kommer att göra många gånger till, han rymmer. På sin vandring träffar han många människor och tar diverse arbeten, men han stannar inte länge på varje ställe och ett stående drag för honom är att skarva till det mesta, så fantasin är det inget fel på, vilket är en fördel om man ska bli författare, vilket han också blev, men det är han ännu ovetande om.

En händelse som satt sig starkt hos Martin är när husbonden bjöd gårdens folk på utflykt till Konungshults brunnsort med hästskjutsar. Här fick Martin lov att erkänna för sig själv att Eskillsson ”vara en av de få heders karar han träffat.” De åkte länge och det var söndag överallt och Martin fantiserade om att han var greve, sedan D´Artagnan, sedan stockholmare och sist drottning. Det var grindbarn som skynda sig att stänga grindarna för att sedan mot en peng åter öppna. Efter att matsäckskorgen med de lånta tunna kaffekopparna var urdruckna, kommo höjdpunkten, lemonaden! En dag att glömma alla andra, då väckarklockan skriker, ”gå upp och känn din vördnad för de bättre lottade och din kärlek till herrskapet som får ligga till nio.”

När Martin till slut anländer till den stora sjöstaden Göteborg blir han alldeles hänförd, inget annat i hans liv var värt något förrän nu, staden med dess rörelse och det mest fascinerande, spårvagnen! Medan han färdades med barnavårdsmannen som sällskap förundrades han över detta underverk, hur fungerade den? Han iakttog resenärerna och kunde inte förstå hur de kunde se så likgiltiga ut, en åttaårig pojke som klev på och bara stod och visslade, Martin tänkte ”hur kunde han vissla i en sådan stad?”Han iakttog förarens förehavande hur han stampade på klockpedalen för” de likgiltiga som gingo över spåret framför trodde sig visst vara andar som det gick att köra tvärsigenom”. Martins sinne stod vidöppet för denna nya värld, när den största hänförelsen lagt sig förstod han betydelsen i ordspråket ”alla äro barn i början”.

Det finns så mycket att ta in i Harry Martinsons författarskap, hur han använder språket och som vanligt är jag glad att jag hittat ett äldre exemplar. Trots alla svårigheter han gått igenom så skriver han med barmhärtighet och balans där han försöker vara rättvis, han måste ha en stor människokärlek trots allt, sedan har han sin humor och kvickhet som lättar upp. Han ser det lilla i det stora och kan glädjas, hans dagdrömmeri och hans fantasi har säkert hjälpt till, en överlevnadsinstinkt. För hur svårt det var så såg han alltid framåt.

Betyg 4