I denna, sin blott andra roman, från 1894 porträtterar Hamsun en naturmänniska som skyr de mänskliga gemenskaperna - en jägare som frivilligt isolerat sig i en fjällkoja långt uppe i Nordnorge.
Pan var i den grekiska mytologin skogsguden förkroppsligad såsom en människogestalt med håriga ben och bockfötter. Han sades fördriva sin tid ute i det vilda spelandes flöjt och ingjuta skräck i sin omgivning. Även om romanens huvudgestalt löjtnant Glahn varken har bockfötter eller spelar flöjt upplever hans omgivning löjtnantens självvalda isolering som starkt obehaglig. Kvinnorna både föraktar och åtrår denna frånvända otidsenliga figur som upplevs ha en oemotståndligt ”djuriskt blick”. I det ögonblick Glahn kommer i kontakt med den unga köpmannadottern Edvarda vänds hans tillvaro upp och ned och i de själsliga slitningar som kärleken efterhand ger upphov till ligger en tickande bomb…
Mot bakgrund av mycket starka och vackra naturbeskrivningar tecknar Hamsun, utan brådska, bilden av en man som revolterar mot ett samhälle han inte känner sig hemma i. Den högst oväntade vändningen och därmed växling av såväl skådeplats som berättarform (från första till tredjepersonsperspektiv) mot slutet är snillrik och gör att Glahns mångskiftande personlighet belyses från ett nytt håll. Såväl tema som språk påminner om det man kan finna hos Hermann Hesse, och det är inte omöjligt att Hesse låtit sig inspireras av Hamsuns verk i sitt skrivande. En riktigt pärla i den skandinaviska litteraturen.