Julie sliter i kassan på stormarknaden, vänder på varenda slant och uppfostrar ensam sin lille son Lulu. Han är det enda som ger hennes liv en mening. Men en dag står Paul i kön, ler mot henne och hälsar med hennes namn. Trots den stora åldersskillnaden finner de varann. Paul bjuder på middag och kommer med ett uppseendeväckande förslag. Han erbjuder Julie och Lulu att tillbringa några semesterveckor med honom i hans stuga i Bretagne. Den luttrade Julie anar genast det värsta men kan inte motstå en semester vid havet, en utopi för någon i hennes ekonomiska situation. Tveksamt tackar hon ja, utan att veta att Pauls vuxne son också ska bo där. Till en början är läget spänt, men det lugnar ner sig. Fast det de inte visste var lycka visar sig få ett dramatiskt slut...

En typisk fransk roman, varm, sorglig, insiktsfull och medkännande. En oförutsägbar berättelse, mer drama än feelgood, där läsaren tror sig veta utvecklingen men det blir inte alls som förväntat. Författaren har egna erfarenheter av smärtsamma händelser i familjen och när jag läser på försättsbladet att hon varit barnmorska blir jag inte förvånad. Dels på grund av vissa detaljer i boken men främst för hennes osentimentala och naturlig syn på liv och död. Trots djupaste sorg och skuld finns det så småningom plats för lycka igen.

En fin berättelse som jag rekommenderar för den som gillar det lite lugnare i läsväg.

Betyg 4