Den snart sextioåriga Vera Backman har arbetat på en och samma statliga myndighet hela sitt liv. Hon lever ensam sedan modern gått bort, tretton år tidigare. Hon har ingen man eller några barn. Har aldrig haft någon sexuell relation med någon. Bortsett från Esther i receptionen som hon kan växla några ord med på lunchrasterna- så har hon inga vänner. Den äldre systern Alva som bor på annan ort står inte Vera nära. På sitt arbete är Vera den plikttrogna, den som alla litar på men som ingen egentligen ser eller känner. Som en osynlig grå massa.
När Vera tvingas sjukskriva sig försvinner kontakten med Esther och hon förblir ensam i sin lägenhet med bittra minnen som sakta börjar komma upp till ytan...
Tidigare har hon alltid varit den plikttrogna löneslaven som inte varit borta en dag och hon har dessutom haft fullt upp med modern och hennes sjukdom. Nu är Vera ensam och har tid att grubbla. Hela sitt liv har hon förminskat sig själv, känt skam.
Under en promenad får hon kontakt med Anders och Sylvia och deras hund Makken. Anders och Sylvia väntar barn och funderar på att åka bort någon vecka innan barnet kommer. Vera erbjuder sig att passa Makken och till en början går det riktigt bra. Makken är en snäll hund som tycks acceptera att ha Vera som tillfällig matte.
Men sedan svänger det: allt i och med att Vera sjunker in i den ena psykotiska episoden efter den andra. Minnen, tvångstankar, förbjudna fantasier- allt blir som en enda bisvärm i huvudet på Vera och hon börjar att svälta sig själv. Och Makken får inte heller någon mat.
Helt plötsligt får hon för sig att hunden kanske tänker attackera henne, kanske till och med våldta henne. Och inte bara han. Hon ser sig förföljd av ondskefulla hundar.
Kommer Makken att klara sig? Och finns det någon som helst förhoppning om att Vera ska återgå till det normala?
Jag har läst det mesta av Elsie Johansson. Jag tyckte om trilogin med Nancy. Så har jag läst några andra fristående romaner av henne som inte precis varit min tekopp. Den här boken som var hennes debut påminner inte om någon av hennes andra böcker. Jag har läst den här en gång tidigare för längesedan, men mindes inte särskilt mycket av den.
"Kvinnan som mötte en hund" är en stark, otäck psykologisk roman om en till synes alldeles vanlig kvinna i den övre medelåldern och hennes totala psykiska förfall. Vissa liknelser med Roman Polanskis "Repulsion" kan jag finna här. Jag har svårt för böcker där barn och djur far alla. Blodiga rysare med vuxna går däremot hur bra som helst.😁
Men där de mest försvarslösa råkar illa ut, är böcker och även filmer som jag i normala fall undviker. Därför var det svårt att ta sig igenom vissa frekvenser här: En scen där Vera misshandlar Makken med kopplet- var riktigt vidrig.
Men samtidigt är det här en lysande psykologisk roman som är mycket välskriven. Jag önskar nästan att Elsie fortsatt i den här stilen med sina kommande böcker.
Den här kan jag varmt rekommendera!

Betyg 5