En levande själ, PC Jersild, Albert Bonniers förlag
När” En levande själ” utkom 1980 var nog innehållet mer absurt mot vad det känns idag, vi vet mer om hjärnan nu och vi kan på konstgjord väg hålla liv i organ. Men en hjärna som guppar runt i ett akvarium känns en aning skrämmande.
Huvudpersonen i denna science fictionaktiga dystopi och till lika berättaren är en hjärna som befriats från sin kropp och sina minnen, ett öga har han fått behålla och ytteröronen. Han lever sitt liv i ett akvarium på ett laboratorium, han har till och med fått ett namn, Ypsilon. För att hålla liv i hjärnan så tillsätts näringslösningar med pipett samt en luftpump som ger syre, man vill åt hans intelligens men det finns fortfarande utrymme för känslor, det gillas inte av det privata konsortiet.
Ypsilons dagar är rätt lika där på laboratoriet och han kan rutinerna och personalen som jobbar där, han är speciellt förtjust i den kvinnliga assistenten Emma som också visar mest empati med honom. Det finns fler forskningsobjekt där, en hund som vevar omkring i luften med en massa slangar i magen och en hand som lever i ett akvarium. Hjärnan försöker få kontakt med dem och märker till sin förvåning att han kan styra deras handlingar. Ypsilon börjar fantisera om att rymma och funderar ut olika tillvägagångssätt, men hans tankar är inte bara hans.
En natt invaderas laboratoriet av vita möss, Ypsilon betraktar inkräktarna med nyfikenhet, nu händer det något! Men när inkräktarna börjar bli för närgångna kommer skräcken. Här känner man verkligen hur utlämnad och försvarslös han är, det är en mycket kuslig känsla som griper tag i mig.
Jag tänker att Ypsilon är en man, det finns inget som tyder på det, det är min egen tolkning. Det är klart, han blir förälskad i Emma och i hans minnesbilder som kommer i små fragment ser han en kvinna sitta vid hans sjuksäng, Vad säger det, egentligen ingenting? En sak är säker, han blir mer och mer en levande själ.
Jag förstår att Jersild här vill skapa frågor och ett varnades finger för hur det kan bli om vi låter kapitalet styra forskningen utan inblandning av forskningsetiska kommittéer. Kan man ha en själ när man man har en hjärna utan kropp, var sitter själen? Har man nytta av intelligens utan minnen? När slutar vi vara människa och hur lång kan vi gå i vår iver att maximera människan, finns det etiska gränser? Här tornar frågorna upp sig.
Ypsilon känner sig instängd och vill ut till friheten, men till vilken frihet? Hur är det med oss, är vi fria eller är vi styrda? Vad vill vi? Jag tänker på handen som Ypsilon kan styra, vad står den för? Den här romanen väcker funderingar, hjärnan går igång.