Yllet, Lars Gustafsson Natur & Kultur 1998

”Ylle har två egenskaper förstår ni. Det skyddar mot kyla, mot vinter och blåst. Men det sluter inne också.”

Herr Gustafsson själv, alltså Lars Gustafsson född 17 maj 1936 presenterar för läsaren Lars Herdin född 17 maj 1936, de har samma bakgrund men deras liv tar olika riktningar. Herdin bor och arbetar i ett litet brukssamhälle i Västmanland, han hade höga ambitioner men det blev inte som han tänkt sig, att arbeta som lärare i Trummelsberg var inget han önskat sig. Egentligen ser han sig inte som lärare, utan som en välavlönad väktare i ett halvarktiskt interneringsinstitut för improduktiv arbetskraft i de lägsta åldrarna.

Men han vaknar till liv när han upptäcker att en pojke i hans klass är ett matematikgeni och får lust att hjälpa honom att bli det han själv inte blev, märkligt nog heter pojken också Lars. Men han möter motstånd och misstänksamhet, rektorn oroar sig för att pojkens begåvning ska förstöra moralen hos de övriga i klassen, de kan få för sig att det är meningslöst att jobba på om man inte har begåvning från början. Föräldrarna som bor i en enkel stuga i utkanten av Trummelsberg är försiktiga i sina uttalanden och förstår inte var pojken fått sin förmåga ifrån, det är med andra ord bara Lars Herdin som tror på honom. Till en början hjälper han pojken med extralektioner, men pojken själv som halvhjärtat försöker dukar till slut under för bördan. Mitt i allt det här blommar Herdins intresse för pojkens flickvän ut, han blir kär.

”Herre Gud , vi tycker att våra medmänniskor är så klara, så lättbegripliga, vi tycker att vi är så insiktsfulla. Och den känslan varar bara tills de börjar handla, aldrig längre.”

Lars Gustafsson är en verklig historieberättare, om än lite fladdrig, han far ut på villospår, det är som att han skriver det som kommer till honom i stunden, här fungerar det bra. Gustafsson iakttar allt, hans beskrivning av det västmanländska landskapet och dess historia är underbart berättad. En bruksort lever av liv, för att senare monteras ner, folks oro ligger som en filt över samhället, jantelag som råder, rädsla för att sticka ut och tro att man kan bryta banor som är utstakade sen urminnes tider. Gustafsson ser människorna och landsortsmiljöerna, det är ungdomar som står i den kalla vintern väntandes på bussar vid mjölkpallar. Björkhagarna har sprutats bort och jordägarna är få, de som envist hållit i sin kreatursskötsel får nu ge sig för kravet av kyltankar och mjölktankbilar så stora att de inte tar sig fram på småvägarna. Det är kök med felstavade bonader, som Herdin förundras över, hur kan man stava fel på en bonad, där man har så lång tid att tänka efter vad det är som man broderar.

Gustafsson ser sprickorna i samhället, människan mot det stora. Folk hankar sig fram med verkstäder i lador, de har långt till det mesta, så mycket tid tillbringas bakom ratten. Det ser mörkt ut men det finns ljus under ytan, de ger sig inte de kämpar på.

Jag funderar över Lars Herdin som är trött på sitt liv, ett liv som inte blev som han tänkt. Istället för att ta tag i sitt eget misslyckande engagerar han sig i en annans människa och för över sina drömmar på honom, är det rätt? Pojken orkade inte genomföra Herdins plan, han blev vilsen. Ville han gott eller trodde han att han kunde leva genom en annan människa?

Betyg 4