De sista vittnena

»Jag bad dem om en enda sak: att minnas sina barnsliga ord. Sina barnsliga känslor. Att återvända till den tid då de fortfarande var änglar. För jag visste: detta kan inte berättas med andra ord.« - Svetlana Aleksijevitj

Sommaren 1941. De var barn när kriget kom. Papporna försvann till fronten, mammorna anslöt sig till partisanerna eller flydde med sina familjer, många barn som plötsligt blev föräldralösa hamnade på barnhem. Kriget på östfronten är också barnens historia, men ingen skulle nedteckna den förrän Svetlana Aleksijevitj sökte upp de överlevande och bad dem minnas. Och de mindes. En pojke hade sett grannens hund sitta och gråta på askan efter det nedbrunna huset. En flicka sprang ut för att krama en tysk soldat eftersom hon trodde att det var pappa som kom hem. En annan drömde om en ängel som övertalade henne att utstå slavarbetet i Tyskland.
Här är hundra berättelser om barn i krig.

Utdrag ur boken:
Först gick vår fantastiska mamma bort, sedan vår pappa. Vi kände, vi insåg plötsligt att vi är de sista. Vid den där gränsen...vid den där randen... Vi är de sista vittnena.
Vår tid tar slut.
Vi är skyldiga att tala.
Våra ord kommer att bli de sista.

Medelbetyg: 3,5 (2 röster)