Ja, det är synd om Alex. Jag tycker inte berättelsen är läsvärd hela vägen. Mycket är samma, samma.

Betyg 2

Glöm mig, Alex Schulman Bookmark förlag Stockholm 2016 omslag Sigge Eklund


Jag är lite tveksam till denna flod av berättelser som handlar om kändisars föräldrar, och även till Alex Schulman. Är det rätt att lämna ut dem för hela världen? Om de lever eller är döda, vad känns mest godtagbart? Men trots det så blev jag nyfiken på Alex Schulmans roman ”Glöm mig”. I 60 minuter med Eric Schuldt samtalar de om boken och som så ofta så gör Eric bra samtal.

”Jag minns min tidiga barndom som ljus. Sedan följde ett par år då jag inte riktigt förstod vad som hände. Och sedan kom mörkret.”

När Alex skriver om sin uppväxt och sin mors alkoholberoende och vad det förde med sig så känns det som han vill förklara vem han är, hur han blev den han är. Hur mycket påverkar uppväxtmiljön oss är en alltid pågående fråga. Schulman skuldbelägger ingen, kanske lite sig själv för att han sopade undan spåren utan att förstå det just då, först efteråt. Det känns att han älskar sin mamma och vill trots den inte alltid fina bilden vara försonande. Det finns också fina minnen, när Lisette var lekfull och glad, deras semestervistelse på torpet. När de på väg till torpet tog en omväg till pappans förskräckelse för han hade räknat ut på minuten hur lång tid det skulle ta. Pappan och bröderna fortsatte efter planen, medan Alex och Lisette fick en ensamstund vid Gustaf Adolf kyrka, men det blev efterräkningar. Stunden vid kyrkan när de låg där och tittade upp mot himlen och åt kexchoklad, är ett fint minne för Alex, det är också där Lisette önskade bli begravd.

Det är ingen lätt läsning, man kan verkligen känna med den lilla pojken och hans bröder. Hur de smyger för att inte störa mamman när hon stängt in sig i sovrummet, hur de försöker undvika konflikter, gömmer undan allt som kan starta dem, men att det värsta ändå inte var bråken, utan tystnaden, veta att de gjort något fel men inte vad. Det är inte bara när barnen är små, det fortsätter även när Alex är vuxen, hur han försöker dölja och släta över, men måttet blir rågat den gången Lisette ska vara barnvakt och inte ens då kan låta bli flaskan. Och till slut den svåra insikten om att mamma inte älskar pappa, en sorg.

Lisette Schulman född Stolpe var 23 år när hon gifte sig med tv producenten Allan Schulman han var 55. Lisette hade själv ingen lätt uppväxt med en vad det verkar tyrannisk far, när hon var 10 år skickades hon i kloster och när hon förälskade sig i tonåren gjorde fadern allt för att skilja dem åt, bl.a. genom att sätta upp lappar i skolan där han skrivit ” Lisette Stolpe är en en hora” och när paret rymde förföljde han dem. Lisette blev illa behandlad, själv behandlade hon sin omgivning illa och Alex anses nog av många vara vass, är det försvarbart att skylla på sin uppväxtmiljö? Det känns mer som Alex vill ha en förklaring än att skylla på någon och att han kan vända skutan.

Bröderna fick två är på slutet med en nykter mamma, Alex väntade sig ett förlåt, det fick han aldrig.
Kanske inte i ord.

Betyg 3

Den begåvade Lisette Stolpe gifte sig med den 32 år äldre Allan Schulman och de fick tre söner, Niklas, Alexander och Calle. Alex är en känd medieprofil och bloggare och har nu skrivit en bok om sin mamma. Lisette började dricka när hon var i 30-årsåldern och både barnen och Allan skyddade, förminskade och försvarade mammans problem med alkoholen, även upp i vuxen ålder. Alex ger medberoendet ett ansikte och det är ingen vacker bild han målar upp av sin mamma. Hon är nyckfull, dömande och elak mot sin omgivning, även mot barnen när de är små, samtidigt som hon vägrar inse sina problem och tycker synd om sig själv för att alla är så orättvisa mot henne. Men till slut får de vuxna sönerna nog och anmäler henne till en avvänjningsklinik. Mot förmodan tar hon emot behandlingen och den verkar funka. Men den försoning och ursäkt som Alex längtar efter, kommer den...?

Detta är en sårig och obehaglig bok om missbruk, medberoende och elakhet. Det senare tycks gå i arv, LIsettes barndom i skuggan av den dominerande Sven Stolpe var inte lätt och Alex har själv utnämnts till riksmobbare i sin blogg. Stilen är inte skönlitterär utan påminner mest om en artikelserie eller reportagebok. Alex har fokuserat på innehållet, språket är mindre viktigt och i synnerhet första halvan vimlar av upprepningar. Men den fyller sin funktion och de som upplevt liknande problematik i sin närhet kommer att känna igen sig. Sen kan man alltid ifrågasätta det riktiga i att lämna ut sina föräldrars tillkortakommanden till hela världen när de inte längre kan försvara sig. Men kan det hjälpa någon annan så må det vara hänt.

Betyg 3